Kärlek är för hjärtat

Jag tror aldrig att jag har varit riktigt förälskad, sådär så att det känts i hjärtat...förutom en gång. Fallit och älskat de jag varit tillsammans med har jag gjort, men inte så att hjärtat har stannat några sekunder när jag tänkt på personen. Det har känts för nära att släppa in någon så djupt. Det är lättare att ha känslorna vid hjärtat för att inte bli totalt krossad när uppbrottet kommer.

Däremot har jag en längtan efter att älska en partner med hjärtat. Låta någon komma så djupt och nära mig. För mig är det sann kärlek. Den man inte kan rymma ifrån helt hur grymt det än blir. Det finns många jag älskar med hjärtat, min yngre syster, mina närmaste vänner, min pappa, men det är en annan typ att kärlek. En kärlek som finns där oavsett vad som händer. Visst kan den krossa en också, men personen försvinner inte helt ifrån en ändå. På något sätt finns de alltid kvar, sann kärlek.

För en partner är svårare. Det tar tid för mig, lång tid. Men när mitt hjärta väl faller så rymmer jag inte. Hela jag finns med och jag vill stanna för evigt. För att nå dit måste man nå min själ, kliva in där och se allt med mig. Man måste vilja stanna där oavsett hur hemskt det kan se ut, för min själ är inte så vacker alla gånger. Den bär på hemska hemligheter som inte är så enkla att ta. Den som väljer att kliva in utan att gå ut därifrån kommer att få mitt hjärta att stanna några sekunder. Den kärleken är för hjärtat, mitt hjärta...sann kärlek.

Men det är svårt att öppna den dörren för någon.
Det gör så ont att se personen gå därifrån.
Men jag har tålamod.
Ingen brådska.

Är det något jag har lärt mig så är det att sann kärlek tar tid!