Dalmasmagneten

Dalmasar dras till mig.
Nästan så jag är lite rädd på riktigt.
Faktiskt!

Är någon som har missat att dalmasar inte står högt i kurs hos mig? Jo, det är så. Jag har haft med några dalmasar att göra och det är tjat, sura miner, tjat, efterhängsenhet, tjat, dötrist humor, tjat, ingen acceptans mot ett nej, tjat, tröghet och tjat. Föresten...sa jag tjat?

Bara en gång det har funkat och det är senaste gången, men då ska det poängteras att han inte bor kvar i dalarna. Men ja, nu har jag och göra med två stycken. Den ena sköter sig bra, men den andra vet jag inte. Jag greppar helt enkelt inte honom. Tror att det kan ha med att göra att vi inte har samma humor och inte alls samma intressen. Dessutom pratar vi knappt med varandra. Är mycket jag som sätter stop för det. Jag har helt enkelt inget att säga till honom.

Nu har jag iaf precis gått med på något dumt, att träffa honom. Är väl kanske lika bra. Då är det gjort och jag slipper tjatet om det. Kommer inte att bli som med Arvikakillen där inte. Att jag ändrar uppfattning. Jag är negativ på ett helt annat sätt den här gången.

Varför gör jag ens det här?