Min värsta mardröm

Den första läkaren:
Det där är nog bara ett blåmärke.

Den andre läkaren:
Det där ser inte så bra ut.

Den tredje läkaren:
Det där är antagligen inget att oroa sig för.

Var inte helt bekväm med att tre medelålders män stod och glodde ner i min urringning och samtidigt inte kommer fram till något vettigt svar. Jag fick en tid tillbaka och den tiden är om en vecka. Sedan dess har jag vankat av och an och det var för två veckor sedan. Har fotat den, oroat mig för cancer, sovit otroligt dåligt och insett att vad det än är så är det i alla fall inte ett blåmärke.

Det är dessutom svårt att prata om. Efter allt som har hänt så går det bara inte att berätta på ett enkelt sätt. Fast jag måste säga att mina vänner har varit fantastiska. Tagit det på ett bra sätt även om de syns oro i blicken. Och om de finns där lär jag inte behöva fundera på, för det gör de verkligen. De hör av sig hela tiden. Frågar, kollar av och påminner mig om att de gärna följer med till läkaren. De är verkligen helt underbart fantastiska!

Jag hoppas till Gudarna att det bara är ytligt. Att det "bara" är att bränna bort så finns det inte kvar sedan, men om det inte är det så går jag sönder inombords. Fullständigt. OM det nu är det jag absolut inte vill att det ska vara...cancer. Bäst av allt är att det inte är någonting alls.

Hur mycket vågar man hoppas på det när det ser ut som det gör?