Och den måste givetvis slå till när man som minst kan göra någonting åt den.
Skulle kunna häva ur mig alla fula ord jag kan och några till, men det hjälper inte ett skit. Den finns där hela tiden ändå och ingenting kan få det att försvinna, utan ett besök hos läkaren med den stora tången. Tyvärr är jag ingen stor vän till den där rackar'n heller så jag lider hellre i några dagar och hoppas det gör över. Den här gången känns det dock inte som att jag kommer undan.
Ursäkta, men jag dör.
Dööööör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar