Rysk roulette

Det värsta med att leva med en spelberoende är att aldrig veta vad det är man kommer hem till. En dag som kan vara fylld med lycka kan på ett kort ögonblick förvandlas till ett rent helvete och det bara genom att kliva in genom ytterdörren. Man vet aldrig vad som väntar i hemmets väggar. Har han vunnit? Har han torskat? Sitter han mitt i en viktig hand?

I början brydde jag mig inte så mycket. Försökte lätta upp stämningen när det gått dåligt. Det var ju ändå inte så allvarligt då. Han spelade bara lite poker. Men tiden går och helt plötsligt än man insnurrad i något som tar upp hela ens vardag. Sinnesstämningen och vår relationen kretsade bara kring hur han presterade. En dålig dag innebar att ligga lågt. Helst inte säga något alls, se till att allt är som han vill ha det i hemmet och känna med honom. En bra dag handlade om att hylla och glädjas med honom. Om det var något som var viktigt att ta upp var de dessa dagar man hade chansen.

De allra värsta dagarna var när det gått dåligt för länge. Den paniken man känner inombords är inget jag önskar någon att behöva känna. Det var ett helvete utöver det vanliga. Antingen handlade det om att värja sig för hans syrliga tunga och nedvärderande ord eller att stoppa honom från att ta sig ut från lägenheten med spritflaska och starka tabletter i händerna. Ibland var det så illa att jag gråtandes ringde till hans bror och vädjade om hjälp och han kom så klart varje gång, men slutade alltid med en diskussion att det inte var spelandet som fick honom att må dåligt.

Sedan fanns det dagar när det aldrig riktigt lossnade för honom. Hans frustration över detta forcerade allt som oftast ut i slag mot saker eller i riktiga elaka ord eller handlingar. Och förhöll det sig så var det kvävande ilska. Diskussioner som ledde till att han sa en sak och visade med hela kroppen att han tyckte något helt annat. Jag vågade knappt andas och för det mesta slutade det med att jag bara höll med oavsett jag egentligen tyckte. Jag har än idag mycket svårt att hantera just dessa två typer av beteenden.

De bästa dagarna var när han vunnit riktigt stort. Även om det generade till mer spelande och fler nedgångar, men just för stunden gick det att andas ut och det gick att ha en fungerande vardag med bra samtal. Räkningar som låg och väntade på att bli betalda gällde att få pengar till fortast möjliga. Saker han behövde ta ta i blev gjort och han släppte datorn för att spendera tid tillsammans eller med sina vänner, men den inneboende oron i mig inför framtiden släppte dock aldrig eftersom man hela tiden väntade på vad som komma skall. Hela tiden visste jag att detta inte skulle vara för alltid.

Det fanns så mycket jag lastade på mig själv. Så mycket skuld, så mycket skam. Saker jag inte såg då har jag lättare att se idag. Inte helt konstigt, för när man får distans ser man allt ur ett helt annat perspektiv. Jag tänker ofta på när jag kunde ha stoppat allt, innan hobbyn blev hela hans vardag...hela vår vardag. Men jag vet helt ärligt inte när exakt hela situationen blev ett seriöst problem och innerst inne vet jag att det var han som själv behövde se problemet i sitt spelande, vilket han aldrig gjorde. Det jag själv hade kunnat göra annorlunda var att lämna innan jag själv tog skada.

Jag var på väg en gång, men mitt samvete över att lämna en man som satt i köket och grät över att jag packade mina väskor fick mig att stanna. Jag stannade för att han inte skulle må dåligt och istället fortsatte jag att själv må dåligt i två år till. Ett beslut jag ångrar varje gång jag tänker på det.