Inte helt oväntat var det de som var lyriska även de som ansåg att de under skoltiden hade varit en så himla fin klass med stor gemenskap. Medan de som var mer tveksamma kanske inte hade upplevt situationen på samma sätt eller så hade de helt enkelt bara valt att gå vidare i livet. Sedan fanns det såklart de lilla gruppen av personer som ville gå dit endast för att visa de andra hur mycket bättre och självsäkrare de hade blivit.
En av dessa var den person i klassen som hade styrt upp återföreningen. Visst hade han gjort det bra och visst minglade han runt bland alla som nu har blivit 15 år äldre än när de senast träffades. Jag kunde dock inte annat än känna att det var både lite plågande och genant att se dem och jag satt och undrade om det skulle vara precis sådär att återförenas med sin egen klass från högstadiet? Plågande och genant.
I slutet av dokumentären säger huvudpersonen, mannen som planerat hela kalaset, att han ansåg att det är viktigt att träffa sina gamla klasskamrater för att man spenderade stor del av sin uppväxt med dem. Man träffas när man är sex år och ser varandra i princip dagligen till dess att man fyller 15 år. Det första jag tänkte när jag hörde honom säga det var "Är det?".
Jag har aldrig någonsin känt ett behov eller sug att återförenas med mina klasskamrater från grundskolan. Gymnasiet, absolut. Men aldrig någonsin de man såg varje dag i nio år eller tio om man räknar med förskolan. Lite nyfiken ibland kanske, som när jag fick en inbjudan tio år efter att vi slutat. Nyfikenheten blev dock aldrig mer än liten så jag kastade inbjudan och tänkte inte så mycket mer på det. Jag har aldrig heller ångrat det beslutet då jag inte hade någon som helst kontakt med någon från den tiden.
Om fyra år är det väl antagligen dags för en ny inbjudan då det är 20 år sedan vi slutade nian och jag känner precis samma sak inför den. Skillnaden är att jag har bra mycket bättre koll på vad de andra gör idag i och med facebook. Inte för att jag pratar med speciellt många av dem, men de finns där och ger mig precis så mycket information jag behöver av dem. Mer än så intrtresserar mig föga, helt ärligt.
Inte för att jag har något emot någon. Däremot hade jag inte så bra relation till många av dem då så varför skulle jag känna att jag behöver det idag? Jag menar det inte ur perspektivet att verka bitter och cynisk även om det antagligen kommer att låta så, men hade man gått i min gamla klass så hade man säkert förstått.
Vi var en klass där vi utåt sätt gav ett sken av att vara världens mest sammansvetsade klass där alla var i en enda stor gemenskap, vilket inte var sant om man bara skrapade lite på ytan. Egentligen var vi en grupp individualiser som råkar hamna i samma klass. Vår klass var till och med så perfekt, utåt sätt, att vi var en av klasserna de inte ville splittra upp när vi skulle börja sjuan. Det var då jag slutade andas och började min kamp för att få byta skola. En ansökan som valsade runt bland skolledningen i två och ett halvt år innan jag fick ett godkännade. Då endast för att jag flyttat till en annan ort, men som ändå låg i samma kommun.
Min gamla klass ja.
Killarna var väl helt okej och flöt liksom mest med i nio år utan att egentligen göra så mycket väsen av sig. Nog för att det flammade upp en del incidenter ibland och att en och annan gliring föll över klassrummet eller skolgården, men de var mest bara killar som killar var. Största problemet med killarna var väl just att de inte gjorde så mycket väsen. Jag tror att om de hade vågat stå upp mer för en hel del tjejer i vår klass så hade saker blivit annorlunda, på ett positivt sätt. Våra lärare var inte så mycket att hånga i julgranen så killarna hade definitivt kunnat bli en bra resurs för den egna gemenskapen.
Bland oss tjejer var det däremot galet mycket intriger och hierarkier. Det gick nog fan inte en dag utan att det var någon form av drama som utspelade sig. Hela grundskolan var som en enda dålig shakespearpjäs. Det tävlades om allt. Vem som var mest populär, vem som var bäst, vem det var mest synd om och vem som kunde äta minst utan att tuppa av. Typ. Vi var helt klart en gäng egoister med endast den egna personen som främsta intresse. Gick det att trycka ner någon eller frysa ut någon då jävlar fungerade samarbetet, men fan aldrig annars. Kanske skulle man kunna säga att vi var som tjejer var mest, men vi var nog med facit i hand hundra gånger värre. Minst.
Jag säger dock inte det här för att vara elak, men det var så här jag upplevde de nio åren på grundskolan. Min upplevelse kan ingen ta ifrån mig på samma sätt som jag inte kan ta ifrån hur andra upplevde det. Sedan har 16 år gått sedan vi slutade nian och mycket har hänt sedan dess bland de allra flesta. Men tja, jag vet inte. Det känns som att mycket av den gamla ytligheten och egoismen lyser igenom hos många även idag. Absolut inte alla, men många. Det är bara att ta sig ett besök på facebook för att se den. Inte för att jag tror att jag kan uppleva hela någons peronlighet genom några få statusrader, men jag har trots allt gått i samma klass som dessa personer i nio år.
Många av dem har fortfarande kontakt idag och umgås ofta som jag förstått det. Och just av den anledningen ser jag inte vad en återförening skulle kunna tillföra. I alla fall inte mig. Jag kan inte se att det skulle vara viktigt att träffa dessa människor då allt jag behöver veta om dem redan finns för mig att se. Det finns några få jag skulle vilja träffa igen, men bara av killarna. En av dem träffade jag för första gången för några veckor sedan efter det att vi skiljdes åt i nian. Det var ett helt fantastiskt möte, vilket jag mer än gärna gör flera gånger. Däremot behöver jag ingen återträff för att få fatt i de personer från klassen jag vill träffa igen. Facebook räcker mer än väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar