Jag är inte redo

Jag fick för ett par dagar sedan en förfrågan om jag ville gå på ett möte för spelberoende och anhöriga, men tackade nej. Kanske var dumt, men paniken bara spred sig som en löpeld inombords och det enda jag tänkte på under det fortsatta samtalet var att inte bryta ihop.

Bröt ihop gjorde jag ändå, under tystnad och när samtalet var över bröt jag ihop på riktigt. Kroppen bara skakade och allt jag kände, på riktigt kände, kom upp till ytan. Ilskan, besvikelsen och maktlösheten. Och jag vet att jag borde ta tag i de där känslorna någon dag, men det är lättare att försöka begrava dem längst in i själen. Problemet är bara att de inte kan glömmas bort för alltid. En läxa jag lärde mig när jag i januari träffade en människa som öppet berättade om sitt spelberoende. Just det ögonblicket kommer jag aldrig någonsin glömma.

Min nya miljö som jag lärt mig att anpassa mig till, utan att behöva komma i kontakt med allt det som tidigare gjorde så ont. Bland människor som inte behövda veta den biten om mig själv blev plötsligt infekterad och jag tror aldrig känt ett sådant begär av att vilja fly. Jag stumnade och kunde knappt andas. Kämpade för att inte visa något utåt, men det syntes antagligen mer än någonsin tidigare.

För somliga kan det nog verka konstigt att jag velat fly just då med tanke på att jag aldrig känt så när det kommer till drogerna jag levt så nära i flera år tidigare än spelberoendet, men just det där handlar om så mycket mer. Mitt eget känsloliv, den egna hälsan och min egen vardag är så mycket mer involverat i allt det där. Drogerna har handlat om vännerna och även om det också involverade mycket av mig så var det något jag ändå kunde släppa om jag ville på ett annat sätt. Jag hade själv valt att dela mitt liv med den personen som hade (har) ett spelberoende. Och antagligen borde det inte vara någon skillnad, men för mig var det det.

När det som var normalt för mig, en vardag där spelandet hade makten för vad som skulle hända, tog slut så behövde jag upprätthålla den normala vardagen genom att spela själv. Någon gång ibland hela tiden har det pågått fram till förra året endast för att det inombords skulle kännas som det alltid gjort även om det gjorde ont. Destruktivt beteende egentligen, men för mig var det som att hitta tillbaka till den jag är fastän det inte jag alls, utan han.

Med det mötet i januari hände något i mig. Jag insåg att jag flyr något jag inte kan fly ifrån. Det mötet skulle jag aldrig kunna stoppa någonsin, men jag hade väl någonstans en föreställning om att jag kunde ta det när jag själv kände mig redo, när jag bearbetat klart ilskan, besvikelsen och maktlösheten. Den dagen skulle dock aldrig komma för jag bearbetade ingenting. Jag hade fullt upp med att endera begrava känslorna eller upprätthålla det som var min vardag. Det är nu jag bearbetar. Ett arbete jag påbörjade i och med det mötet.

Efter att jag brutit ihop ringde jag min fantastiska vän Annie, som vet hur det är att vara medberoende och vilka känslor man brottas med. Hon har bearbetat sin resa sedan hon var 18 och som kan förstå mina tankegångar kring allt. Jag berättade för henne att jag både ville, men ändå inte ville gå på mötet för spelberoende och jag frågade henne om det var dumt av mig att säga nej. En fråga det egentligen inte är någon annan än jag själv kan svara på. Jag vet det, men jag behövde bara bolla mina känslor som var utanpå kroppen. I det samtalet kom jag fram till att jag inte var redo och när jag hörde henne säga det jag kände var det som ett lugn som infann sig igen.

Jag kommer att gå.
En dag vill jag göra det för min egen skull.
Men inte just nu.