Den dagen, den sorgen

Man kan inte blunda föralltid.
Det kommer en tid då ögonen tvingar en att se verkligheten.
Den dagen man aldrig kommer att glömma.
Då sanningen blir ett slag i ansiktet.

Kommer aldrig glömma den dagen då mina ögon tvingade mig att se, då när sanningen gjorde ont för flera år fram över. Ansiktet sved och värkte dag som natt.

Såg honom på avstånd. Jag satt på bussen och han stod vill hållplatsen och jag log när jag fick syn på honom. Bussen stannade, men han klev aldrig på, utan blev ståendes vid hållplatsen. Han stod som paralyserad med en konstig hållning i kroppen och med underkäken kraftigt utskjuten. Hade aldrig sett honom så förut någonsin.

Med jämna mellanrum spottade han, vilket inte var en vanlig gest av honom. I alla fall inte på det här sättet. Det var som om han försökte bli av med någon illa smak ur munnen. Då och då lyfte han armen för att torka av munnen och jag reagerade på att hans rörelser gick som i slow motion.

Han stod bara där, som om han var sin egen värld. Människor gick på bussen, men själv stod han kvar på precis samma ställe. Reagerade knappt på att bussen stod framme vid hållplatsen. Plötsligt vände han huvudet rakt mot mig och jag lyfte handen för att vinka till honom, men något i hans blick fick mig att sänka den snabbt.

Han tittade rakt på mig, utan att egentligen se mig. Blicken gick rakt igenom och han reagerade inte ens vid synen av mig. Blicken var stirrig och ovänlig. Så föll sanningen igenom och allt blod i mitt ansikte försvann på någon sekund. Kunde knappt andas och ville bara därifrån.

Vi tittade på varandra en lång stund och jag kan fortfarande idag höra mina hjärtslag och min häftiga andning när han i en långsam rörelse vänder sig ifrån mig och går med konstig gång därifrån. Följde honom med blicken och tårarna trängde fram så häftigt att de inte gick att hejda.

Ville inte se eller ta in sanningen. Så länge jag hade försvarat honom i lägen där han blivit beskylld för att bruka droger. Skrattat bort hans eget snack om att "skaffa fram bra grejer". Verkligheten var inte längre något att skratta bort. Den hade tittat mig rakt i ögonen och slagit mig i ansiktet och nu var den på väg ifrån mig.

Det är ingen enkel tid att ta sig igenom.
Är som att stå utanför fönstret och titta in.
Hjärtat värker för varje dag som går.
Man kan bara välja mellan att stanna kvar eller lämna.

Jag valde att stanna.
Vilket jag aldrig ångrar.