När hon satt där kom hennes relation med sin mamma upp och en lång session var påbörjad. All den ilska hon kände över hur hennes mamma behandlat henne kom upp till ytan, alla tårar hon inte släppt ut kom på en gång. Hon fick göra utlopp för alla ord hon inte sagt. Hur jobbigt det än var att ta itu med alla avvisade känslor så var det ändå skönt.
Efter ett tag började terapin gå mot ett håll hon skruvade sig inför, att acceptera sin mamma för den hon var. Att inte göra samma misstag som hon gjort, det vill säga inte ge sin förälder förlåtelsen när de fortfarande är i livet. Och även om hon visste att hon inte var redo för det än så visste hon att det var rätt. Hon bad om att få fortsätta den resan själv och att hon skulle ta tag i det när hon kände sig moden för det, oavsett hur många år hon skulle behöva. Hennes terapeut försökte ändå uppmana henne att göra det nu, men höll fast vid sin envishet. Så när hennes sessioner var slut fick hon med sig verkygen för att arbeta vidare med det som gjorde ont och för att förhindra ilskan dämna ut, allt på en gång.
När tiden var mogen skulle hon ta upp kontakten med sin mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar