Oense

Hennes pappa hade alltid lärt henne att stå upp för sina åsikter. Att alltid vara stolt för det hon tyckte, men samtidigt ha en ödmjukhet inför hur andra kände. Och hon försökte alltid leva efter det. Därför blev det märkligt den dag hon inte tyckte samma sak som han gjorde.

Hon tyckte att han betett sig orättvist mot hennes yngre syster och hans dotter och ringde upp honom för att försöka reda ut vad som hänt. Han förklarade hur han kände och hoppades att hon skulle fårstå honom, men hon var av en annan åsikt än honom, vilket hon även talade om för honom. Diskussionen blev mer livlig när hon försökte ge honom ett annat perspektiv på hela situationen, men han blev bara upprörd och ville inte lyssna på vad hon hade att säga.

Gång på gång försökte hon få honom att förstå att det hela inte behövde vara svart eller vitt, men han vägrade helt lyssna och blev istället arg. Hon vek dock inte en tum för vad hon tyckte även om det var hennes pappa. Det hon tyckte var trots allt hennes åsikt även om hon till viss del även kunde förstå hur han tänkte och tyckte. När hon sedan gav honom exempel på hur han själv brast blev han tvär och lade på luren i örat på henne.

Lägga på i någons öra var något han sagt åt sina döttrar att aldrig göra någonsin, vilket de var experter på när de var yngre och bodde hemma. Ett sådant avslut på en diskussion var helt enkelt inte okej och så klart hade han rätt i det han sa. Att aldrig skiljas som osams var ett motto de försökt lära dem. Ändå gjorde han själv precis det han lärt dem att inte göra.

Visst var han arg och han mådde säkerligen inte speciellt bra heller, men hans sätt att bete sig förundrade henne. Han hade förändrats på något sätt, blivit till någon han lärt sina döttrar att inte vara. Ändå var hon inte orolig för att han skulle vara arg på henne länge. Bara han fick lova att lugna sig och tänka klart, så skulle han säkert komma fram till att han både betett sig orättvist och handlat barnsligt.

Så hon väntade in honom...