Lika

Hon fick alltid höra det, att hon var lik sin pappa. Alltså den pappa hon växt upp med. Hon hade hans humor ut till fingertopparna. Skrattade åt samma skämt och jävlades med människor på samma sätt som han gjorde. Det spelade ingen roll att hon retat sig på hans sätt att vara när hon var liten. Allt han lurat i henne som hon trott på och sedan hur han skrattat åt situationen när hon fått veta att det bara var på skämt. Nu när hon blivit vuxen var hon precis på samma sätt som han.

När andra påpekade för honom hur lik hon var hans sätt att vara sken han upp i hela ansiktet. Han smekte hennes kind och sa stolt att hon var pappas flicka. När hon var liten var hon inte pappas flicka någonstans, men nu, i vuxen ålder, var hon helt klart pappas flicka. Och hon var stolt över att vara det. Att han hade färgat henne så mycket som han gjort trots att hon hade ogillat honom så otroligt mycket som liten.

Nu var han istället hela hennes värld