Frustrerad

En lite djupare del av mig...

Så har det hänt igen. Drogerna har tagit ännu en själ från vår jord. Natten mellan lördag och söndag tog dem en familjemedlem till min systers sambo. Och allt, allt rivs upp igen. Det gör så ont i hjärtat, men jag har slutat bli ledsen. Blir bara frustrerad, besviken och arg. Hur många liv ska skiten behöva ta innan människor fattar att det aldrig slutar bra? Antingen dör man och lämnar blödande hjärtan efter sig eller så får man leva med allt i ryggsäcken och alla runt en är förevigt oroliga att något ska hända.

Fan. Jag hatar den där känslan att alltid oroa sig för någon med ett drogberoende. Att aldrig säkert veta att människan fortfarande är vid liv eller inte. Man vill inte vara omkring skiten, men man är det ändå för att dämpa oron. Om man är där så vet man i alla fall hela tiden vad människan gör och vad denne får i sig. Och man kommer alltid springandes så fort det är något, good or bad. Alltid redo vilken tid på dygnet det än är.

När dagen kommer då de tar steget bort från skiten växer oron ännu mer. Man vet aldrig när eller om ett återfall kommer. Vet aldrig om de blir skadade av någon annan på grund av ouppklarade grejer. De isolerar sig, blir okontaktbara om apatiska. Ingen litar på dem på grund av livet de levt och en annan som kämpar för dem har fan jour dygnet runt då med. Allt kretsar kring att de ska klara av det. Och det är fan skit att alltid känna kärleken för dem ibland, att hjärtat och själen för människan i fråga är för stort för att man ska kunna låta bli att finnas där.

Om de ändå visste och förstod hur mycket man gör för dem. Hur mycket man tänker på dem. Okej många vet, men de kan aldrig förstå den eviga oron. Att inte veta om man kanske förlorat dem för evigt. För det, att de dör ifrån en, är ta mig fan den värsta sparken man kan få i magen. Den smärtan försvinner aldrig, aldrig, aldrig.

Hur fan kan de dö ifrån en?
Bara lämna allt?!
Fan ta dem!

Jag blir så arg att jag börjar gråta. När man finns här. Gör allt och så går de och dör, finns inte mer. Unga människor som hade hela livet framför sig, drömmar de ville uppfylla. Och sedan. Ett återfall som tar livet ifrån dem. Jag hatar droger för att de förstör får så många människor. Vi som älskar dem som tas ifrån oss måste alltid leva med smärtan, sorgen och oron. Fan ta dem!

Och sedan den frågan man alltid bär med sig för resten av livet.
Varför?
Varför lät du mig inte bara hjälpa dig?
Jag fanns ju här hela tiden.
Bara kom tillbaka så jag kan få hjälpa dig.
För att du betydde något för mig.


Jag sänder alla mina tankar till min syster, hennes sambo och hans familj.
Förstår den smärta ni bär på och jag finns här.
Jag bär på likadan smärta och sorg.
Smärtan efter min fina vän som dog för snart sju år sedan.