Sorgelandet

Hon kunde aldrig förmå sig att se sig själv i spegeln igen. Sorgen, skammen och skulden hade borrats in i henne för djupt. Hon gick till jobbet iklädd sin mask, en mask med ett leende på. När hon kom hem bytte hon till partykläderna, tog av sig masken och dansade in i ruset. Där fanns ingen sorg, ingen skam eller skuld.

Med tiden blev hon stamgäst på utvalda krogar inne i stan. Satt i baren och pratade med bartendern och söp sig ner i djupet för att slippa tänka. Det vara lättare att bara vara utan tankarna. Ingen dömde henne, ingen såg hur ont det gjorde i henne och ingen visste hur ledsen hon var inombords.

Sex dagar i veckan var ingen match för henne. Det fick henne att må bra för stunden och hon kunde ändå inte sova på natten. Dagen efter gick hon till sitt jobb precis som vanligt med masken på. Skojade med gästerna, skrattade och log. Men inom henne var hon näst intill död. Livet hade förlorat sin mening och hon kände aldrig att det fanns någon att prata med. Vad skulle hon trots allt säga? Hon hade själv dödat det lilla liv som fanns inom henne.

Ju längre tiden gick, desto starkare rus krävde kroppen. I glaset blev det med sprit, knappt utblandad alls. Hon kunde komma till jobbet fortfarande kvar i sitt rus. Gästerna började reagera på att hon inte verkade må bra. Leendet hade börjat försvinna och sorgen i hennes ögon blev synligt. Till och med en bartender på en av krogarna under hennes nattliga liv ifrågasatte hennes drickande. När han inte längre ville servera henne blev hon arg och bytte krog.

Efter månader kom vändingen. Hennes imunförsvar hade blivit lågt på grund av det dagliga alkoholintaget. Hon blev så sjuk att hon var tvungen att uppsöka läkare. En läkare som fångade upp henne och tog henne under sina vingar. Hon grät i timmar. Allt hon haft inom sig kom ut, sorgen, skammen och skulden. Aldrig någonsin hade det känts så befriande att vara sig själv, utan mask och utan rus.

Livet började lågsamt få en mening igen.