Är väl ingen större fan av filmerna direkt.
Speciellt inte den som visades då, superman returns.
Men jag sitter där och tittar ändå för det finns något med filmen.
En närvaro och ett lugn hos mig sprider sig.Pappas närvaro kan aldrig bli mer påtaglig som då.
Hela rummet fylls av honom och allt känns så tryggt.Älskade pappa, som jag kan sakna honom i de stunderna.
Det är egentligen konstigt.
Jag som inte har ett minne av det själv.
Ändå känns det så starkt att bara veta att det var så.
Att hans idol var stålmannen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar