Bara så synd om mig

Jobbångest hägrar, något så in i he..... Det är dags för ett jobbmaraton på sju dagar och galet långa pass. Kan ju säga att jag redan längtar till nästa helg. Eller nej, jag längtar till nästa fredag kvart i sex. Då när jag som zombie kommer att åla mig hem och vara lycklig över att jag äntligen är ledig. Sedan kommer jag somna på soffan och sova enda fram till måndag. Det är rätta sättet att ta till vara på ledigheten.

Och på allt det så är jag dödligt förkyld också. Okej, jag överdrev en smula. Är inte dödligt förkyld, men jag kunde ha varit. Fatta det gnället om jag hade varit dödligt förkyld med tanke på hur mycket jag gnäller över lite snorig näsa och tungt huvud. Katastrof ultra deluxe!

För övrigt är man ganska osnygg som förkyld. Näsan är röd, blicken ofokuserad och man går omkring med öppen mun hela tiden. Sedan låter hostningarna som om man håller på att kräkas upp ett större otäckt djur. Det är ett under att folk vill vara omkring en.

Jag funderar starkt på att gå tillbaka till bebisstadiet de här sju dagarna. Sova, äta, skita och gnälla. Skulle passa mig utmärkt mest hela tiden, men just nu känns det som att jag har ett skäl till det. Ett bra skäl till och med. Skulle lätt kunna motivera för det och komma undan med det. Det händer liksom aldrig annars att jag skulle ha den turen.

Oh, God! Det är så synd om mig.
Låt mig hamna i helvetet och aldrig behöva komma tillbaka!

Jag skulle varit född man. Hade jag varit det så hade det varit synd om mig på riktigt, men nu är jag kvinna och ska ha tillräcklig smärtgräns för att palla att föda barn. Då en förkylning med jobb endast som att pissa med urinvägsinflammation...knappt märkbart.

Och nej, det är inte synd om mig.
Jag har bara en oerhörd jobbångest och en dödlig förkylning.
Det klarar vilken kvinna som helst... ^^