Att inte våga

Ibland förstår jag inte varför jag är så rädd för kärleken. Jag vill ju falla handlöst, men varje gång någon visar minsta intresse för mig så ryggar jag ändå tillbaka som ett skyggt rådjur. Blir skrämd, stressad och galet rädd för att allt jag återigen byggt upp med mig själv ska gå sönder.

Jag vet att man bara borde våga chansa. Om man inte gör det så vinner man inget heller, men det är svårt när all tillit till killar är som bortblåst. Och jag vet. Alla är inte as. Långt ifrån alla är det, men jag klarar inte ett till slag, en till otrohet, psykisk misshandel, lögner, svek, kalla känslor and so fucking on.

Dessutom.
Helt ärligt. Jag har lättare att gå omkring och vara lite smygförälskad i någon utan att personen vet om det. Det är en känsla jag kan hantera. Då är det jag som sätter gränserna och kan bestämma hur nära jag vill ha personen. Men skulle han sedan visa intresse för mig så är han körd. Då, i den sekunden, tappar jag allt och blir nästan äcklad av tanken på honom. Bara vetskapen om allt han skulle få veta om mig får mig att knappt kunna se honom utan att se allt som är fult med mig.

Egentligen är det sjukt för jag vill inte känna så. Och jag vet att det bara är jag själv som kan sätta stopp för det och istället låta någon komma mig nära. Precis så nära han vill vara. För jag vill egentligen. Det är bara det att jag inte vågar. Vågar visa vem jag är och förstå att det är fint ändå.

Men jag jobbar på det.
Utan lön. Eller ja, lönen blir kärlek.
Kanske för resten av mitt liv...