Save the lonely girl

Lite så känner jag mig på julafton fastän det är ett aktivt val jag har gjort i mitt liv. Valet att inte fira jul. Jag får nästan alltid ledsna ögon när jag berättar vad jag ska göra på denna, tydligen speciella, dag. En människa får inte vara ensam på julafton. Det är hemskt och ledsamt. Att jag sedan sitter ensam, ofrivilligt, en helt vanlig lördag är det ingen som reflekterar över.

För mig är det verkligen bara skönt. En dag att ta igen sig på medan alla andra har stressat runt i flera veckor och på denna dag är mer stressade än vad nöden kräver. Allt ska vara perfekt och enligt tradition. Men faktiskt. Min dag är också helt perfekt. Förutom att det endast är skit på TV. Program man tvingats kolla på år ut och år in sedan man föddes.

"Men det är ju mysigt."
Nej, det är fan inte mysigt någonstans!

Det är heller inget mysigt att tvingas umgås med människor man knappt klarar av att umgås med annars heller. Tvingas le så käkarna låser sig och vara social. Höra på hur bra de lyckats i sitt liv eller hur synd det är om dem. För det är antingen eller. Inte något så där bara bra, typ jämna plågor. Och alla barn. Kryper i hela kroppen bara jag tänker på det. Tjat, gnäll och tårar för att de inte får som de vill. Ouppfostrade och bortskämda snorungar som man borde ge en resa till ett fattigt land i Afrika i julklapp.

Nej, julafton införlivar allt jag någonsin kan önska mig.
Lugn och ro.
Krypa upp i soffan med en filt, en kopp te och en massa bra film.
Och fan den som försöker rädda mig från det!