Bye, bye, lyckopiller

Tänk.
Det är ett år sedan min kropp kollapsade totalt. En ångestattack som var något bland det värsta jag varit med om i mitt liv. Plus det hade jag rasat i vikt något enormt. Jag åkte in akut till sjukhus och läkaren vägrade släppa hem mig. Han tittade på mig och sa att det här var riktigt allvarligt och jag kunde knappt förstå vad han sa. Dåligt hade jag ju mått hela tiden. Inte kunde det här vara värre än annars.

Jag åkte hem från sjukhuset med en påse med fem olika mediciner. Tabletter som var nödvändigt för att jag skulle klara av att leva ett någorlunda normalt liv.

Nu ett år efter lever jag ett helt annat liv. Jag mår fantastiskt bra i jämförelse. Jag gråter mig inte längre genom dagarna. Och helt ärligt så är det svårt att se att den jag är idag är så mycket annorlunda mot den jag var för ett år sedan. Jag har svårt att se vilken resa jag rest med mig själv, vilka steg jag har tagit. Om jag skulle resa tillbaka i tiden skulle jag säkerligen ha svårt att känna igen mig själv.

På onsdag ska jag träffa karln som tog emot mig för ett år sedan. Den karl som blivit en del av mitt liv och som följt mig detta året. Ska ta massa prover och jämföra dem med de som togs för ett år sedan. Känns både skrämmande och spännande.

Dessutom börjar min resa ifrån medicinen. Denna dag som jag så länge har väntat på. Jag ska bli mig själv utan en massa skräp i kroppen. Vad underbart det kommer att bli.