- Ja, svarade hon och blev ärligt glad.
Hur ledsen och besviken hon är kände sig inombords så kunde hon ändå inte förmå sig att säga det till hennes mor. För hon visste att det skulle såra henne, även om hon aldrig skulle visa det. Hennes mor hade alltid förmågan att stänga allt inom sig. Någon som hon själv tog efter utan att veta om det.
Under jul var hon hemma igen. De firade som om inget hade förändrats förutom att lägenheten var en helt annan än den själv hade bott i när hon faktiskt bodde hemma. De log mot varandra och var som den familj de alltid hade varit, men inne i själen var såren fortfarande öppna. Hur mycket hon än ville så kunde hon inte känna det hon tidigare känt för sin mor.
Det gör ont att höra sin egen mor säga att hon inte längre vill vara ens mor. Såren blir för djupa hur mycket man än vet att hon är ångerfull. Att hon sedan inte kan förmå sig att säga det enda ord som skulle få såren att sluta blöda få dem bara att växa sig större.
Hon försökte närma sig samtalet många gånger med sin mor, men varje gång lyckades hon slingra sig ur för att slippa sin egen ångest. Och varje gång hon trängde sin mor och skapade ångest blev de osams och gick var sitt håll gråtandes. Med sår som revs upp, blev större och gjorde så fruktansvärt ont.
Och det som gjorde mest ont var att de aldrig kunde bli som förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar