Annieellen gästbloggar

”Jag stod vid britsen, omsvept av de vita väggarna, den sterila lukten och med vitklädda gestalter snurrandes runt i lokalen. Överallt var det rörelse, överallt ljud och intryck. Överallt denna ambivalens. Fast det var som att det inte fanns just då. Jag såg det, jag upplevde det och jag hörde det – men det var verkligen som att det inte fanns. Ljuden suddades ut, smetades ihop och blev till en total tystnad – alla ljud utom ett. Det ljud som höll dig vid liv pappa. Det enda ljud som just då bevisade för mig att du fortfarande fanns, att du levde pappa.

Jag stod där alldeles stilla, höll din hand i min och blicken flackades mellan tårar och synen på ditt sargade ansikte. Blodet låg som en mask över ditt ansikte och mungipan hängde ner mot kudden. Vid tinningen var du sydd pappa, och det enda jag kunde se av den stora skadan var trådbitarna som stack upp ur din hud.

När jag stod där, med din hud mot min mitt i natten i grannkommunen, då visste jag inte om du skulle överleva pappa. Läkarna hade bett mig, arton år gammal komma dit och identifiera dig. Peka ut dig, säga, ja det är min pappa, det är jag som är hans enda dotter. Men. Jag fick inte ur mig ett ord. Jag stod bara där, hörde det pipande ljudet från maskinen och lät tårarna falla. Det enda jag tänkte och sa var – jag älskar dig pappa, allt kommer att bli bra, det måste bli bra. Jag älskar dig…”


Om jag inte visste var kärlek var det första arton åren i mitt liv, visste jag det efter den vinternatten år tjugohundrafem.


/Annieellen