Gömd

Många gånger såg hon sin mor och varje gång skyggade hon tillbaka för att hon inte skulle bli sedd. I affären, på gatan och på gården. Hennes hjärta slog varje gång av rädsla att bli sedd, att behöva konfronteras mitt bland alla människor.

Ibland undrade hon om hennes mor ens hade märkt att hon inte längre var hemma någon gång. Att hon hade tagit med sig saker hon behövde där hon nu befann sig. Kanske gjorde hon det, kanske inte. Kanske var det till och med så att hennes mor inte ens brydde sig om att hon faktiskt var borta. Hon hade trots allt sagt att hon inte längre ville vara hennes mor.

Så hände det som hon absolut var räddast för. Att hon skulle hamna på samma buss som sin mor när hon absolut inte kunde gå av, utan var tvungen att sitta kvar för att inte komma försent till den plats hon skulle. Fast på ett ställe tillsammans med en människa som gjorde henne rädd och med en fruktansvärd risk att bli förnedrad återigen.

Hon sjönk ihop på det säte hon satt på för att göra sig så liten och osynlig som möjligt. Modern såg henne inte och satte sig en bra bit ifrån henne. Flickans ögon var fäst vid moderns ryggtavla hela vägen för att försäkra sig om att hon inte skulle se henne utan att hon inte visste om det. Hon vågade knappt blinka, knappt andas. När hennes hållplats kom skyndade hon sig ur bussen.

Vad hon inte såg var att hennes mor också gick av och precis när flickan trodde att hon var räddad hörde hon hennes mor ropa hennes namn. Hon stelnade till och vände sig sakta om. Hennes mor gick sakta emot henne med tårar i ögonen.
-Kan vi inte prata med varandra? frågade hon försiktigt
-Jo, svarade flickan tvekande.
Modern kastade sig runt halsen på henne samtidigt som hon grät hejdlöst. Hennes hastiga gest gjorde flickan obekväm och utan att känna något kramade hon sin moder tillbaka.

Sedan gick de tillsammans för att dricka varsin kopp varm choklad och modern försökte förklara sitt beteende utan att förstå hur flickan kände sig. Ingen ursäkt kom, ingen förståelse. Modern bara malde på hon hur illa hon mådde och att hon inte ville att de skulle vara främlingar för varandra. Flickan lyssnade och när modern var klar skildes de åt med ett löfte om att försöka bli vänner igen.

Vad hon egentligen kände gömde hon långt inne i sin själ.