Hej!

Det är jag som är Nettan. Tydligen är det så att jag är den som driver den här bloggen framåt. Vet inte om jag har gjort ett sådant fantastiskt jobb med detta den senaste månaden. Om jag skulle säga det själv så skulle jag säga att jag inte arbetat alls med att blogga. Men jag tänkte att det verkligen är dags för lite förändring på dem punkten. Eller snarare väldigt mycket förändring. Så från nu ska det komma inlägg i princip varje dag precis som förut. Kan hända att jag tappar någon dag lite här och var, men det får ni faktiskt leva med.

Yes well.
Vad fan gör jag som håller mig borta från bloggen?

Ja, det kan man ju undra..
Nä, det är faktiskt så att jag har fått ett arbete på kundtjänsten för tele2. Påbörjade min utbildning i mitten av maj och är inne på nästsista utbildningsveckan nu. Haft rakt upp och ned galet fullt upp varje dag. Är borta nästan tolv timmar varje dag. Därav anledningen till varför jag inte orkat ta mig an att skriva något här. Har suttit några gånger och försökt börja, men huvudet är bara tomt eller så blir det bara en massa konstigt svammel som ingen fattar någonting av. Alltså svammel som är värre än det som brukar förekomma här.

Jag trivs fantastiskt bra där jag är nu, även om det definitivt inte är mitt drömjobb. Men det känns som ett bra alternativ istället för kurserna på universitetet. Det känns tillräckligt bra för att jag kan tänka mig att vara där utan att vantrivas efter några månader. Samtidigt som jag vet att jag absolut inte skulle vilja göra detta i flera år. Därför tror jag att detta är perfekt för att finna tillbaka till studiemotivationen, samt mig själv som människa.

Fast nu är det inte slut på allt positivt, om ni nu trodde det. Det kommer liksom mera i allt det här fantastiska.

Har lärt känna en tjej, som jag dessutom pendlar med till och från arbetet. En helt fantastisk människa som får mig att skratta varje dag. Även när allt känns tungt och jobbigt eller när man bara känner för att lägga sig i fosterställning och grina livet ur sig så slutar ändå dagen i harmoni. För man vet, att även om det känns piss just den dagen, så finns det någon mer som upplever samma uppgivna känsla. Någon som förstår situationen precis som jag känner det och tiden vi har att pendla ger det utrymme man behöver för att vädra känslorna. Det är en fantastisk känsla. För det är så. Vissa människor vet man på något sätt att man kommer att klicka med på en gång och hon, Annie, är verkligen en sådan människa. Min lilla solstråle.

Det roliga i sammanhanget är att hon och jag har vetat om varandra ganska länge eftersom vi båda pluggar på universitetet, men vi har aldrig lärt känna varandra. Därav har vi även ett helt hav med gemensamma vänner. Ni vet, alla fyllon på bärseback och PUBlicum. Typ de där som sysslar med alkohol. Sådant som jag aldrig skulle göra. ^^

Sist men inte minst. Den lycka jag känner just nu har jag att tacka Sanne för. Hade det inte varit för henne så hade jag inte fått tipset att söka jobb där jag är nu och jag hade inte lärt känna den lilla solstrålen. Sedan finns det otroligt många fler som bidrar till min glädje. Alla fantastiska människor runt omkring mig som finns där och hjälper mig när det blåser hårda vindar runt omkring mig.

Sedan kanske jag inte ska glömma bort att jag själv faktiskt bidrar till min egen glädje. Jag kämpar, kämpar mer än någonsin med mig själv. Att komma framåt, hitta tillbaka till den jag är och verkligen arbetar för att nå dit jag vill.

Om en månad ska jag träffa min läkare igen. Hoppas verkligen att han ser framstegen som jag känner att jag gör. Att han kan se min beslutsamhet att ta mig ur det här tunga som funnits så länge.




psst... Vad härligt det kändes att vara tillbaka här igen då.