Det psykiska måendet åker verkligen berg- och dalbana just nu. Är verkligen inte det minsta kul. Dagar borta från min verklighet i Örebro får mig verkligen att se hur långt under ytan jag har hamnat. Ligger där och flyter i väntan på att hitta upp, sjunka längre ner eller till och med slå i botten. Och helt ärligt så tror jag inte att botten är så långt ifrån mig just nu.
Dagarna börjar återigen bli en kamp att genomlida. Smärtan i hjärttrakten är mer kronisk än temporär och det känns helt fruktansvärt. Jag faller i gråt utan förvarning. Spyr upp mat utan att egentligen vara sjuk. Måste ta tabletter för att ens lyckas somna. Ibland känns det som att hela mitt vuxna liv har varit en kamp mot allt som gör så ont. Över tio år av kamp är inte lätt att stå pall mot ensam. Till slut ger man upp. Inget känns värt att kämpa mot längre. Vågar inte säga att jag hatar livet för då tror varenda jävel att man är självmordsbenägen. Och visst, det skulle ibland vara skönt att ta den fega vägen ut ur allting, men jag skulle nog aldrig klara av att lägga den sorgen på dem som älskar mig. På dem som ser mig som stark. Ensam är dock inte stark. Ensam är svag eller så blir man försvagad med tiden.
Jag kan lura en hel värld. Teater är verkligen min talang och med den kan jag spela någon annan hur enkelt som helst. Ingen anar ett skit. Ingen kan se att jag har gråtit mig genom en hel dag för att sedan skaka av mig allt, bemöta mina studievänner på kvällen och se ut att älska livet genom att bara skratta och verka sprudlande. Tänk om de kunde se kaoset innanför?
När man väl slår i botten förvandlas talangen till förbannelse. Det är först då man börjar kampen mot sig själv. Jag vet, jag har redan varit där en gång. Må helvetet veta att jag aldrig vill hamna där igen! Det finns inget värre än när livet tvingar en att suga kuk samtidigt som man blir rövknullad av sin egen inre ångest. Allt medan alla andra står omkring och tittar på. Ingen säger något, ger bara medlidande blickar som om de vore rädda att dras in i skiten själva likt en epidemi.
Det som gör saker värre än vad det är just nu är att jag känner att det inte finns någon som lyssnar. Kanske får jag skylla mig själv eftersom jag aldrig ger sken av att jag behöver hjälp, än mindre ber om hjälp. Men är det något som jag behöver just nu så är det hjälp. Skulle behöva ha någon som lyssnar på mina bekännelser. Min orkeslöshet har gjort att jag dragit undan mattan för mig själv. Situationen har blivit bra mycket värre än vad den behövde att bli. Det finns inga ursäkter, bara förklaringar. Ensam blir försvagad och orkeslös. Behöver någon som kan hjälpa mig att reda ut allt. Någon som inte fördömer mig för alla misstag, som kan ge mig stöttning och kraft att orka.
Jag är så redo att vända allt.
Har aldrig varit mer redo än nu, men jag har glömt hur man gör...
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar