Vilsen

Att åka hem till Göteborg ger mig så mycket perspektiv på saker som händer i mitt liv. Jag ser saker på ett annat sätt och jag inser mycket med mig själv. Hur jag är som person, hur jag förändrats och hur mycket av det jag lämnat bakom mig som jag saknar.

När jag flyttade ifrån för nästan exakt fyra år sedan fann jag ett tillfälle att få börja om från början. Ett tillfälle att själv kunna välja vilka sidor av mig själv jag ville dela med mig av. Ingen visste min historia, allt jag varit med om och blivit utsatt för. Jag blev ett oskrivet ark som jag själv kunde fylla med färg och ord. Något som jag länge hade känt att jag behövde och jag fann då många fördelar med det.

Och mitt liv förändrades mycket, det gjorde det. Jag blev med ens tjejen som ingen visste vem det var. Som flyttat från Göteborg till Arboga, blev sambo med en 13 år äldre man och fick två bonusbarn på köpet. Jag gick snabbt från att vara en ung, fri tjej med ett enkelt liv som inte behövde tänka på någon annan än mig själv. Jag umgicks med mina vänner, jobbade med något jag älskade, tjänade bra med pengar och som levde livet i en storstad till ett liv i en liten stad där det krävdes hänsyn till andra än med mig själv, däribland två barn som mer eller mindre var på väg in i tonåren. Familjeliv, ansvar, planering, osjälviska beslut och handlingar samt rutiner. Jag började studera och jag hade inte råd att unna mig allt jag ville när jag ville. Det var ett väldigt stort steg som jag med facit i hand inte riktigt vet om jag fullt ut vad redo för då. Jag fick kämpa för att vinna respekt från barnen, främst ett av dem. Jag arbetade hårt för att finna en trygghet i den nya staden, känna mig hemma, vilket är svårt och det tog mycket på mina krafter att försöka finna min plats. Många kvällar kom min yngre syster, som då studerade i Örebro, upp för att trösta mig eftersom min hemlängtan var så stor och min förtvivlan över att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet var ännu större.

Det tog mig ungefär ett år innan jag började känna mig hemma och mitt sociala liv började bli som jag ville. Jag började finna min plats i det samboliv jag levde, även om det kanske inte blev till det positiva alla gånger. Bandet jag slöt med barnen blev dock otroligt stark med tiden. Jag blev någon de såg upp till och tydde sig till. Deras gamla rutiner flöt fint ihop med de nya rutinerna som innebar mig och mitt liv. Jag fann vänner som såg mig som den starka, kraftfulla, målmedvetna och spralliga tjejen som älskade livet som sambo och bonusmamma. Helgen innebar för det mesta tv-kvällar med barnen, sällskapsspel, pratstunder i sängen innan de skulle sova. Ibland var jag själv med dem för att min dåvande sambo ville ta en helkväll med polarna. Och det är lustigt är att jag lätt själv glömde det där livet. Hur jag valde bort mitt eget, privata sociala liv för det gemensamma familjelivet. Vi blev viktigare för mig än jag. Och visst det var inte negativt till viss del, men ibland kunde jag önska att jag värdesatte mina egna intressen lite mer, det vill säga låta sambon vara själv med barnen medan jag tog en helkväll med mina vänner på stan.

Ingen av mina vänner i Göteborg skulle känna igen mig i den rollen jag klädde mig själv i när jag flyttade på samma sätt som ingen av de jag lärde känna i Arboga någonsin skulle kunna se mig som den jag var innan jag flyttade dit. Den jag var i Göteborg kom bara fram när jag åkte dit och när jag åkte tillbaka till Arboga igen försvann den delen av mig. Och visst det fungerade då. Jag anpassade mig till mina olika liv som var så skilda från varandra.

När det sprack mellan mig och min dåvarande sambo flyttade jag till Örebro. Jag var på nytt ett tomt ark, men med ett förflutet som jagade mig i hälarna och en saknad efter de bonusbarn jag lämnade. Det bandet som slets i sönder är svårt att göra sig fri från, vilket ledde till att mitt tomma ark jag tog med mig till Örebro inte var så tomt och färglöst som jag hade hoppats. Och på något sätt är det svårare att finna sitt nya jag i en situation som för mycket liknar det man hade i Göteborg. En ung tjej som är fri, med ett enkelt liv och som inte behöver tänka på någon annan än sig själv. Jag fann det mycket svårare att hålla min historia bakom mig. Däremot är jag definitivt inte samma person här som jag är hemma i Göteborg. Mitt ark är fyllt av ett annat nytt jag där jag kan komma på mig själv att ursäkta mig själv för den jag är. Där jag får kämpa för att bli respekterad för den jag är.

Den största andelen av mina vänner här är tjejer runt 20 år som precis flyttat hemifrån och som lever studentliv fullt ut, medan jag själv är en tjej som snart är 30 som för ett tag sedan tog sig ur ett liv som modersgestalt och sambo. Jag har levt det liv de lever nu medan de aldrig har levt det liv jag har levt. Och ibland blir de kontrasterna väldigt påtagliga, vilket i sin tur har lett till att jag kan känna mig väldigt vilsen ibland.

Jag är fortfarande två olika personer när jag är här och när jag är hemma i Göteborg. Kan fortfarande komma på mig själv med att lämna den jag är i Örebro här i Örebro och den jag är i Göteborg hemma i Göteborg. Känslan över min egen person känns nästan lite schizofren. Mycket med mig har förändrats sedan jag flyttade för fyra år sedan och det är först när jag kommer hem som jag själv märker av hur mycket och på vilket sätt. En sak som däremot inte har förändrats är att när jag åker hem eller när jag är i Örebro så väljer jag vilka delar av mig själv som jag vill visa. Coffe vet inte allt om mig längre även om han är den som vet mycket mer än någon annan någonsin kommer att göra. Han har hela mitt förflutna, men inte den del jag lämnade kvar i Arboga. Det finns saker jag väljer att dölja även för honom. Kanske inte medvetet, utan för att jag inte vill att han ska bli orolig för mig.

Idag är nog ingen som vet vem jag egentligen är. Antagligen inte ens jag själv. Och faktum är att jag mer och mer börjar sakna den jag en gång var. Den jag är hemma i Göteborg, med min historia, det jag varit med om och blivit utsatt för. Det är det som faktiskt är jag. När jag slipper ursäkta mig i allt jag gör. När jag slipper förklara varför jag reagerar som jag gör. Jag saknar enkelheten. När jag får vara mig själv utan att hela tiden bli ifrågasatt. När de runt omkring mig vet varför. Jag saknar att få vara jag fullt ut i alla lägen. Jag saknar människor som älskar mig för den jag är villkorslöst. Jag saknar Göteborg, mitt hem, mitt allt.

Som jag känner nu måste jag antagligen göra kraftiga förändringar runt omkring mig och med mig själv. Om jag inte gör det så lär jag nog inte bli kvar här i Örebro speciellt länge till. Och frågan är om jag verkligen vill tillbaka till Göteborg eller om jag bara vill tillbaka till mitt egna jag? Saknaden efter mig själv har blivit för stor för att jag ska kunna se skillnaden mellan mitt verkliga jag och Göteborg. Just nu är de samma sak.


/Nettan