Jag tror att jag är rädd för kärleken.
Rädd för att falla och låta någon komma mig nära.
På avstånd vill jag, men inte när det kommer närmre.
"Äh, du är helt enkelt inte redo!"
Jo, det är jag!
Det handlar inte om det. Det här är inget nytt fenomen när det kommer till mig. Jag är alltid sådan här och har alltid varit. Som vän får man nog ut mer av mig än om man skulle dejta mig. Jag lider mer i situationer där jag näst intill tvingas att känna något, tvingas ge allt av mig själv och tvingas vara fysisk för att inte bli ratad.
Träffade Arvikakillen i dagarna som var och jag som alltid klagat på att han inte ger mer av sig själv får nog tänka om. Det var väldigt tvärtom. Han visar väldigt tydligt vad han vill medan jag stänger mig totalt. Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Det går lite per automatik utan att jag ens är medveten om det. Jag tycker att jag är avslappnad och öppen, men tydligen är jag inte det. Jag har hört det sägas till mig förut, att jag är svår att läsa och komma innanför skalet på och försöker verkligen tänka på det. Jag anstänger mig för att inte sluta mig själv, men när man ändå får kommentaren "du ser fundersam ut" börjar jag undra vad det är för fel på mig. Är jag verkligen så känslomässigt skadad att jag inte märker själv hur stängd jag är?
När det inte finns några "krav" på mig att jag måste falla, det vill säga när man inte dejtar personen så är jag nog enklare att ha och göra mig..tror jag...hoppas jag. Jag är i alla fall mer fysisk. De naturligt fysiska aktiviteterna är klart fler. Jag har lättare att ta åt mig och inte skämta bort det som sägs till mig och om mig, även om jag vet att jag lätt slår bort det även när det är vänner som säger det. Det händer i alla fall inte lika ofta. Jag uttrycker mig både verbalt och fysiskt att jag tycker om någon när det inte är en dejtingsituation.
Man kan ju tro att det skulle kunna släppa efter ett tag, men det gör inte det. Dejta betyder för mig kropp att jag stänger någon ute, jag bygger upp en mur och låser mig. Och helt ärligt handlar det i grund och botten om att jag är rädd. Jag är rädd att visa för mycket av mig själv, släppa in någon och rädd för att bli sårad. Jag vill ha evig kärlek, äkta evig kärlek. Vuxen kärlek. Inget spel, inget larv. Och visst, det finns inga garantier för det. Men jag vill inte ge allt och inte få något tillbaka en gång till. Jag kommer inte klara det. Och helt seriöst så anser jag att jag är värd mer än så.
Tänk om någon bara kunde ta tag i mig och säga att den kommer att älska mig precis som jag är och inte släppa mig hur mycket jag än försökte ta mig loss av ren rädsla. Den personen skulle nog släppa mig fri och vinna mitt hjärta. Faktiskt!
/Nettan
5 kommentarer:
Den personen. Kan ju var du.
För det är väl där det börjar liksom.
I annat fall fortsätter du bara att lämna över ansvaret för att älska dig precis som du är till någon annan.
Och säger du att du inte kommer klara det, att ge allt och inte få något tillbaka. Så, nej då kommer du väl inte att klara det.
Absolut är du värd det bästa.
Men, var rädd om hur du tänker om dig själv, ville jag bara säga.
Jag vill försvara Nettan lite här nu. Hon älskar sig själv, mer än vad hon gjort tidigare. Det kan ju alltid bli bättre, men vi som känner henne vet att hon har gjort sjuhelsikes mycket med sig själv. Det ligger mer bakom den där rädslan som inte kommer fram här så vitt jag vet.
Jag tror att du Nettan måste börja acceptera den du är. Om du är på det sättet så är det en del av dig. Inget konstigt med det. Du säger ju själv att du behöver tid för att bli kär och tid för att öppna dig. Om en kille inte kan ha tålamod eller se förbi din rädsla så är han nog inget för dig. Jag tycker personligen att det är dom som förlorar på det. Dom är inte är redo för en varmhjärtat, mysig, vacker och intelligent person som dig. Han som är beredd att vänta in dig vinner i längden.
Sluta stressa fram! Kärleken kommer till dig och tills dess så var glad för dom vänner som håller fast dig och säger hur mycke dom älskar dig hur mycke du än försöker slita dig loss.
Och sen kommer kvällarna närman ligger ensam i sängen och längtar och är ledsen...och så bestämmer man sig för att börja våga. Våga leva, våga älska, våga hoppa...
Och nästa dag är allt som vanligt, eller?
Att älska sig själv och och acceptera sig själv som man är är väl princip samma sak, i alla fall i mina ögon. Och nej, jag är väl inte den bästa på det även om jag har blivit klart mycket bättre. Så ni har väl rätt båda två, Anonym och T.
Nina - Nja, för det mesta funderar jag inte så mycket på sånt på kvällarna. Men det är klart i vissa små, korta perioder så kan det vara så.
Kan inte han MR. J vara rätt person för dig? När man läser det du skriver i bloggen så verkar han få dig att må bra och vara den rätta gentlemannen för dig, eller? Fast ni kanske inte har den relationen till varandra? Bara en tanke liksom.
Skicka en kommentar