Mr T som precis kommit hem från Tanzania. Vi började lära känna varandra genom match.com för snart ett och ett halv år sedan. Jag hade det struligt i mitt liv och han var på väg att lämna Sverige för jobb. Vi bytte i alla fall msn då och fastän det inte fanns något att bygga på dejtingmässigt så har kontakten fortsatt sporadiskt. Varje gång han varit inloggad på msn har vi pratar med varandra, lärt känna varandra mer och mer. Vi har lyckats bygga upp något hur konstigt det än kan verka till och med för en sådan som jag. Och då menar jag inte kärleksmässigt, utan vänskapsmässigt. Sedan i maj i år har vi funderat på om vi kanske skulle ta och träffas och nu när han är hemma igen är det fullt möjligt.
Igår satt vi och diskuterade när det skulle kunna bli av. Jag var mest i ett glädjerus för att han är hemma i Sverige så det var mest han som planerade. Så om någon vecka blir det nog av. Han vill bara få lov att landa lite mentalt och komma igång med jobbet, men sedan så. Ska bli både skrämmande och spännande att se vad som händer efter en träff. När den kroppsliga anonymiteten inte längre finns kvar.
Underbara Mr P lärde jag känna via betapet. Han var den där kaxiga motståndaren som alltid var stor i käften och trodde att han skulle kunna spöa skiten ur mig, men aldrig lyckades. Tyckte från början att han mest var otrevlig och dryg, men det gick över och vi fortsatte att spela mot varandra i ett halvår. Spelade och var kaxiga mot varandra. Sedan kom en dag när jag precis hade separerat med min fd sambo och jag var inte som vanligt. Jag undvek honom inne på spelsajten och han undrade genom privat meddelande om han hade gjort något. Jag svarade att det inte hade med honom att göra och han gav mig sin msn ifall jag ville prata.
Det tog ett par dagar, men till slut addade jag honom och sedan dess har vi spelat mindre och istället lärt känna varandra mer. Han fanns där för mig under min separation och när han sex månader senare separera med sin flickvän fanns jag där för honom. Vi vet grymt mycket om varandra. Nästan lite skrämmande mycket för att aldrig ha träffat varandra och vi är väldigt olika varandra på många plan. Däremot har vi lika synsätt på mycket och verkligen samma humor. Och något som är lustigt är att första gången vi någonsin pratade om att kanske träffas var i juni i år, nästan två år efter att vi fick kontakt första gången. Han är lika orolig som jag över att kontakten ska förändras och från och till sedan vi pratat om en eventuell träff har diskussion kretsat kring om det är värt det. Som det ser ut just nu verkar det som att det kommer att ske och jag skulle vilja det. Släppa den sista anonymiteten för att vänskapen ska kunna växa sig ännu starkare. För det är nog det som behövs nu...egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar