Klagande singlar?

En tjej runt 20 år, som lever i ett samboförhållande, ifrågasatte för någon vecka sedan hur singlar kan klaga på just singellivet. Hon hade just då kommit hem till ett tomt hem och fixat sig ett fotbad och smaskade chokladpraliner och njöt i fulla drag av att vara hemma utan sin sambo. En kväll helt för sig själv. I den stund kunde hon helt enkelt inte förstå varför singlar klagar så mycket.

Sedan jag läste det (kommer inte ihåg var jag läste det) har det mer och mer irriterat mig. Egentligen borde det inte göra det. Tjejen är 20 år för guds skull! Hon har med största sannolikhet aldrig bott själv och av den anledningen har hon heller inget att jämföra med. Så visst, hon får väl tycka som hon tycker.

Jag som däremot haft några förhållanden, var av ett som sambo samt bott själv som singel kan verkligen förstå vad det är singlar klagar över. Som sambo finns det inget bättre att komma hem till ett tomt hem och bara få lite egen tid ibland. Tro mig, jag njöt också! Men vetskapen av att den som älskar och håller av mig kommer hem gjorde allt tryggt och lugnt. Just då hade man både egentid och någon som älskar en. Som singel har man för mycket egentid och ingen att komma hem till eller någon som kommer hem till en. Om klagan är detsamma som saknad så visst, då köper jag hennes ifrågasättande.

Och visst, sambolivet är inte heller någon dans på rosor. Det finns positiva saker med både och. För egen del har jag inget problem med singellivet. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Jag behöver inte ta någon annan människas åsikt i beaktning varje gång det ska planeras saker. Och det är helt underbart! Däremot kan jag sakna sambolivet också. Man är två helt enkelt och det gör livet lite lättare att leva ibland. Man har någon att komma hem till, någon att äta tillsammans med och någon som stöttar en samt en person att kura ihop i famnen hos.

Fast jag har bara varit sambo en gång i livet och det av en anledning. Jag behöver min egentid. Sambolivet, för mig, kan bli för intensivt. Speciellt om man inte ser på sambolivet i samma perspektiv. Jag skulle aldrig klara av att leva tillsammans med en kille som värdesätter att man gör allt tillsammans högre variation. Det skulle knäcka mig totalt! Å andra sidan kan jag i vissa stunder verkligen sakna någon hemma. Någon som får mig att "ta mig i kragen".

Jag förstår inte riktigt hur man kan komma med ett sådant ifrågasättande? Kanske är hennes samboliv alldeles för intensivt? Hon kanske skulle ta och pröva ett särboliv så hon får vara ensam lite oftare eftersom det är det hon verkar behöva? Eller varför inte, hon kan vara singel ett par år så får hon se att det inte finns någon egentlig klagan, utan ren saknad som singlar egentligen uttrycker.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att hon kan sitta med sitt naiva ifrågasättande, plaska med fötterna i fotbadet, smaska på sina chokladpraliner i ensamhet och inte fatta grejen med livet. Det kan få bli hennes straff för att hon inte kan fårstå hur det kan vara för "klagande" singlar.