Att berätta hjälper dig att bli frisk

Metro skrev idag en artikel om att våga berätta om sin sjukdom. Tycker det är riktigt bra att de belyser något som för så många är så skamligt. Att lida av en psykisk sjudom. Var fjärde person kommer någon gång i livet att drabbas av den typen av sjukdom och egentligen är det som vilken annan sjukdom som helst. Ändå är det tabubelagt och skamligt. Man ses som svag och många kan inte förstå att det inte bara är att ta sig i kragen.

Själv har jag aldrig sett min psykiska sjudom som en hemlighet, även om jag inte direkt har tagit upp det som en "Hey, by the way. Jag är deprimerad och äter antidepressivt." vid lunchen på jobbet med mina arbetskamrater. Om det däremot kommer på tal eller om det kommer upp ett läge att berätta så har jag gjort det och stått för det. Jag anser inte att jag är svag på något sätt och jag vet varför jag hamnade i det läget från början och fan den som sätter sig på mig och tittar snett på mig för det. Den lär få veta att den lever!

Jag tog beslutet att berätta för min teamleader för ungefär ett halvår sedan. Verkligen fullt ut berätta exakt hur jag mår och vad bakgrunden till min sjukdom var och jag fick ett underbart bemötande. Hon var förstående och vi pratade ofta i början om det i bilen hem från jobbet på kvällarna. Dels för att hon ville veta hur det kunde påverka mig på jobbet och vad hon kunde göra för att hjälpa mig. Och dels för att hon genuint brydde sig och ville förstå hur det kan vara för någon som kämpar sig tillbaka.

Kommer aldrig att ångra mitt beslut för jag vet att om jag kommer till jobbet en dag och mår riktigt dåligt så kommer jag inte behöva att sitta och förklara mig, för hon vet. Jag kommer kunna göra det bästa jag kan för stunden och det kommer att vara helt okej. Hon skulle aldrig begära från mig att vara mitt bästa 110 procent en sådan dag för hon vet att jag kan ge det alla andra dagar. Och i ärlighetens namn så har det bara hänt en gång på det halvåret, sedan jag berättade, att jag kommit till jobbet och känt mig riktigt tung. För på något sätt har min öppenhet och hennes förståelse gjort att sjukdomen har blivit lättare att hantera. Att jag vågar dela med mig av min sjukdom har gjort att läkprocessen blir kortare.

Sedan anser jag att man ska prata mer öppet om psykiska sjukdomar. För en fjärdedel av alla kommer någon gång råka ut för det. Och någon i din närhet, precis som artikeln också tar upp, sitter kanske med en psykisk sjukdom och känner sig ensam. Vad kan då inte vara bättre att känna att det finns någon mer som vet vad man går igenom. Det kanske blir vändpunkten för den personens läkprocess.

Om man inte låter andra se den brutna foten i någons själ så kan man inte visa hänsyn och förståelse till att den personen behöver mer svängrum för att ta sig fram i livet. Och foten kanske då föralltid är bruten.