Madde gästbloggar

Spricka i asfalten

Vi satt i ditt rum. Ditt fina rum med de vackra tavlorna på väggarna, ljusen som var noggrant utplaserade. Vi pratade om allt, om livet. Du såg sorgsen ut och så plötsligt sa du det. Från ingenstans bara kom det.
-Jag har cancer.
Allt runt omkring stannade till och ditt fina rum blev mindre och jag fick svårt att andas. Vi satt uppe hela den natten och pratade om din sjukdom. Skelettcancer och väldigt liten chans att överleva.

Hösten for förbi och du började med cellgiftbehandling. Du blev svagare och svagare och när julafton kom började för första gången synas på dig var behandlingen gjorde mot din kropp. Den blev magrare och ögonen sjönk in och mörka ringar hade börjat träda fram. Vi gav varandra nästan samma sak i julklapp det året. Du fick en vit nallebjörn som höll i ett hjärta. Den natten började vi prata om det som inte längre gick att förtränga, döden, och vi grät tillsammans för första gången.

På våren var du så sjuk att du inte fick lämna sjukhuset. Nästan varje dag var jag där, höll din hand och såg dig långsamt försvinna. Fast då försökte hålla upp en känslomur mot allt som gjorde ont. Så kom dagen som jag önskade aldrig skulle komma. På det årets vackraste dag i maj dog du och jag förlorade min allra bästa vän. Din begravning hölls någon vecka därefter. En otroligt vacker begravning, en hyllning till den finaste människa som varit på vår jord.

Med dig i kistan låg min julklapp till dig.
Den vita nallebjörnen som höll i hjärtat.

Du kommer alltid att fattas mig!

*~**Madde**~*