Får man bli trött på sig själv eller?
Verkar ha hamnat i en svacka. Down low 180. Inget är kul, inget blir gjort och det mesta känns bara som piss. Om jag får önska själv så skulle jag helst av allt vilja gräva ner mig och stanna där ett tag. Typ tills jag tröttnar på att det är kallt, mörkt och jävligt jordigt.
Ringde faktiskt till min läkare idag endast för att jag seriöst börjar bli orolig för mig själv. Att jag kanske började med nedtrappningen för tidigt trots allt. Men han var inte lika orolig som jag. Är tydligen helt normalt eftersom jag sakta men säkert börjar få ett normalt känsloliv igen.
Normalt känsloliv sa du?
Jo, tjena Helena!
Ska det här vara ett normalt känsloliv så vill jag fan inte vara med. Jag går ut i strejk ungefär i 500 år, på riktigt. Kan ju inte vara meningen att man ska gå omkring och känna sig värdelös och sentimental 24/7.
Aja, får väl ge det ett par dagar till. Och om jag inte ens känner mig glad över att solen skiner på mig i veckan som kommer så är det dags att göra något drastiskt.
Jag hoppas dock att han har rätt, min läkare. Att det går över snart.
Nojiga flickor har en tendens att noja ihjäl sig i tid och otid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar