fredag 21 januari 2011

Slampa

Hon var så förlorad i sig själv. Sprang vilse i sin egen själ. Hela livet gjorde så ont och hon kunde inte tala om det för någon. Kunde inte hitta ut eller hitta den hon var. Hon som sågs som så stark kände att hon behövde hjälp att finna rätt väg.

Ingen såg hennes smärta eller rop på hjälp. Kanske för att hon var så duktig på att dölja den. Istället kom den ut i destruktivt beteende. Hon förlorade sig själv varje helg i armarna på olika killar. Inte för att hon egentligen ville, utan för att det var enklare att orka med. Ytan kan hon ge, men inte det som var inuti henne och dessa killar skulle aldrig be om mer än hennes yta.

Till en början kändes det bra, gav henne livet tillbaka igen. Det var ett så enkelt liv att leva. De såg henne, gav henne uppmärksamhet och njutning. Hon var i centrum och bad aldrig om hennes hjärta. Just då hade hon kunnat leva sitt liva så föralltid. Med en kille som inte bad om annat än hennes fysiska kropp. De killarna gjorde henne aldrig något ont.

Ju längre tiden gick kändes det däremot mer och mer tomt, som om något saknades. Inte förrän hon träffade på en kille som ville veta mer om henne insåg hon vad som fattades, hennes själsliga liv. Den hon egentligen var, då när hon inte bara var en yta. Fast hon var inte mottagligen för honom så hon rymde. Det var enklare istället för att visa honom den hon var.

Hon var rädd att visa allt som var fult, trasigt och smutsigt i henne. Rädd för att han skulle tycka att det var jobbigt och släppa taget om henne när hon väl öppnat sig fullt ut för honom. Så hon valde att springa ifrån honom och rakt i armarna på någon annan och sedan en annan och en till. Enda till den dag bubblan inom henne sprack och tårarna kom.

Livet kändes inte roligt. Ingen lyssnade, ingen såg och ingen förstod. Hon önskade mer och mer att hon bara kunde få försvinna. Få lov att somna in och slippa vakna igen. Komma dit där hennes far var, den person som hon visste skulle hålla om henne och säga att han älskade henne för den hon är oavsett hur hon var. Det enda som höll en henne kvar där hon levde var tanken på hur mycket hon skulle sakna sin bästa vän och tanken på hur mycket att han skulle sakna henne om hon försvann.

Så hon höll sig kvar endast för honom.


1 kommentar:

sanna och wilma sa...

fin blogg!
lust att följa varann via bloglovin? :-)
kram