Sedd

Han såg henne. Fastän han bodde flera mil ifrån henne så såg han henne tydligare än någon annan gjort innan. Hans ord ledde honom rakt till hennes hjärta. Öppnade upp hennes nyfikenhet, hennes önskan att vilja veta mer om honom.

Hon trivdes med att ha honom på avstånd. På det sättet kunde hon visa vem hon var utan att visa sig själv. Fast hon visade inget av själen. Det kändes alldeles för skrämmande, men hon lovade sig själv att öppna dörren på glänt den dag hon valde att visa sitt ansikte för honom. På det sättet kunde han själv välja om han ville gå in eller stanna utanför utan att såra henne.

För tillfället räckte det som det var, på avstånd. Gav varandra ord i utbyte mot nya. Han var både kaxig och varm. Visste vad han ville med sitt liv. Hade mål och drömmar och var inte rädd för att delge henne dessa. Hon lyssnade och gav honom feedback, men vad hon själv ville ha ut av livet kunde hon inte ge honom. Inte för att hon inte ville utan för att hon inte själv visste, vilket hon också berättade för honom.

Efter några månader behövde de gå vidare i sin relation till varandra. Orden behövde fyllas med mening, med ett ansikte och med gemensamma minnen. Hon vågade inte ta det steget när han först frågade. Trivdes för bra i den situation de redan var i. Den var tillräckligt trygg för henne.

Men så kom ett tillfälle för henne. Hon ville åka till hans stad för att se ett band och frågade honom om han kunde tänka sig att följa med henne och han tackade ja. Plötsligt fick de något nytt att prata om som blåste in nytt liv i relationen. De planerade tillsammans, längtade tillsammans och blev nervösa tillsammans. Och när dagen var kommen var hon så nervös att hon mådde illa, men hon satte sig på tåget och åkte. Väl framme i hans stad klev hon av och han mötte upp henne och gav henne en lång varm kram.

Och i hennes tanke fanns orden "släpp mig aldrig".