Maktlös

Efter en lång period av avståndstagande från sin mor tänkte hon på nytt ge henne chans. En sista chans för att få henne förstå, lyssna, se. Så hon bjöd in sin mor till sitt hem. Hon visste inte hur hon skulle lägga fram saker eller vad hon egentligen ville ha fått sagt. Alla dessa nätter hon legat sömnlös med massor av frågor. Ibland gråtit sig till sömns för att de inte längre kunde prata med varandra, inte längre kunde förstå varandra. Nu hon satt hon där vid bordet och väntade på mötet med sin mor, utan en enda fråga. Allt bara for omkring i en osammanhängande bana. Den enda klara tanke hon hade var att hon inte skulle börja gråta. För var det något hennes mor inte förstod så var det hennes tårar.

Det ringde på dörren och hon släppte in modern. De kallpratade om lite allt möjligt medan hon tog fram det sista för fikat sedan slog de sig ner och det blev tyst. Hennes mor försökte trevande ta upp något som inte hade något med varför hon egentligen var där. Kanske av nervositet, kanske för att hon inte visste vad hon annars skulle säga. Tills slut avbröt hon sin mor.
- Kan du förstå vad du har gjort mot mig?
- Ja...
- Vad har du gjort då?
- Jag har varit elak.
- Varför kan du inte säga förlåt då?
- Förlåt.
- För?
- Allt.
- Allt? Klarar du inte ens av att tala om vad du har gjort?
- Men jag vet inte vad exakt du vill att jag ska säga.
- Pröva med för att du kastade ut mig. Sa att jag inte var din dotter. Lät mig bli hemlös.
- Jag ber om ursäkt för att jag kastade ut dig. För att jag sa att du inte var min dotter och lät dig bli hemlös.
- Men herregud människa. Du upprepar bara det jag säger till dig att säga.
- Men jag vet inte vad du vill att jag ska be om ursäkt för?
- Du vet inte?!

Hon slog bort blicken. Försökte lugna ner sig medan tårarna brände och ville ut.
- Jag vet att det var fel, men jag mådde inte bra.
Moderns ord manade fram ilskan inom henne. Alltid samma sak. Det var hennes mor det var synd om. Det var hon som varit lidande hela tiden. Att hon sedan trampat på båda sina döttrar spelade tydligen ingen roll. Hela hennes kropp skakade av ilska och hon kunde inte förmå sig att hålla det inom henne.
- Det ger inte dig någon som helst rätt att göra det du gjorde. Och du visste att det var fel ändå gör du precis samma sak mot din andra dotter några år senare. Det visar bara på att du inte fattat någonting från första gången.
- Jag vet inte vad...
- Nej, du vet inte vad du ska säga. Det vet du aldrig.

Det blev tyst. Hon tittade inte på sin mor, ville inte se på henne. Hon kunde inte förstå varför hon ens gjorde det här, gav henne chans på chans. Orkade inte mer. All energi var slut och alla sår bara revs upp hela tiden. Hon var trött på det. Det enda hon önskade var att få läka och det kunde hon inte göra med sin mor närvarande. Hon behövde få tänka, fatta beslut.

-Var det något mer du ville prata om? frågade hennes mor.
- Nej, du kan gå nu!
Hennes mor började gråta och själv reste hon sig upp och gick därifrån för att hämta en cigarett. När hon kom tillbaka stod hennes mor i hallen och grät och frågade om och om igen vad hon kunde göra. Hon svarade att det inte fanns någonting. Hennes mor tog på sig ytterkläderna och gick därifrån.

Från fönstret tittade hon på sin mor där hon stod ute på parkeringen och väntade på skjuts. Hela tiden grät hon, det syntes tydligt. Och fastän hon visste att hon inte skulle lägga skulden på sig själv så kunde hon inte låta bli att få dåligt samvete för att hennes mor var ledsen. När hon såg modern åka iväg gick hon ut på balkongen och rökte.

Och hon lät tårarna falla för den maktlöshet hon kände.