Magneter

De hade svårt att hålla sig ifrån varandra. Varje gång de sågs föll de i varandras famn och det kändes som världen mest naturliga sak. Kemin fanns där hela tiden, så närvarande mellan dem. Egentligen hade den nog funnits där från första stund, men aldrig gett sig i uttryck förrän nu. Han kunde aldrig släppa henne med blicken och hon kunde inte låta bli att bli förtrollad av hans blick.

Ingen av dem snuddade vid samtalsämnet om en relation mer än den vänskap de alltid haft. När någon av dem kom farligt nära slogs den bort av kommentaren att ålderskillnaden var för stor mellan dem. Det skulle därför aldrig fungera. De inbillade sig att det var så i alla fall, endast för att slippa föra diskussionen vidare. Så de fortsatte att falla i varandras famn och älska varandras närhet istället för att se verkligheten.

För henne blev det enklare än för honom. Hon kunde ändå aldrig tänka sig en yngre pojkvän. Det var totalt uteslutet, men för honom var det inte det. Den enda gången han gjorde uttryck för det var när han fått alkohol i sig. Sorgsett kunde han förklara för henne vad han egentligen kände för henne utan att säga att han var kär i henne, men att han kunde tänka sig att dela resten av livet med henne.

När natten fallit över dem och nästa dag kommit så yttrade de aldrig ett ord om det som blivit sagt kvällen innan. De blev för känsligt, för mycket att beröra. Ändå slutade han aldrig hålla hennes hand när han följde henne till bussen och han avslutade alltid med att kyssa henne varsamt på läpparna. Alltid med känsla och tillgivenhet och hon lät honom för att hon ville. Kemin mellan dem var för stark för att låta bli, men det var vänner de skulle vara.

Blunda för var de egentligen kände för varandra var enklare.