onsdag 5 januari 2011

Kvalster

Hennes ansikte var blekt när hon klev in till barnmorskan. De pratade om hennes framtid. Hur det skulle bli utan hans stöd och vad hon tänkte om det. Egentligen visste hon inte vad hon gett sig in på. Det här hade aldrig varit hennes dröm, hennes vilja. Det hon alltid trodde skulle vara enkelt beslut var inte längre enkelt. Nu satt hon där och visste varken ut eller in.

Tillsammans slutade att existera. De stod inte längre på samma sida och allt grundade sig egentligen i den egna rädslan. Hon önskade dock mer från honom. Hela tiden hade hon gjort det han bad henne om, men hon kände sig ensam och satt i sitt eget öde. För honom gick allt från tillsammans till att bevaka sitt eget intresse och det var inte det hon bar på.

Ju längre tiden gick, desto sämre mådde hon och han blev mer otrevlig. Han brydde sig inte längre om vad hon ville eller kände. Spelade ingen roll och han trampade henne på tårna och hon lät honom. För att döva smärtan drack hon. Från början inte speciellt ofta, men tiden gick för fort och smärtan inom henne krävde mer och oftare. Så hon löd flaskan och bestämde sig för att göra det han ville för att få frid.

När tiden var kommen hade hon druckit hela natten. Vad som skulle göras gick inte att genomföra på grund av för mycket alkohol, så hon gick hem och sov ruset av sig. När hon vaknade igen hade hon ett sms på mobilen från honom.
"Är kvalstret i magen borta nu?"
Hon tittade stumt på orden länge. Kunde inte förmå sig att svara och tårarna kom forsande.

Kvalstret. Var det allt det var för honom? Ingen smärta, ingen sorg. Bara något äckligt och smutsigt som skulle bort. Det onda inom henne växte sakta fram och hon beslöt sig för att göra det hon gjort den sista tiden. Hon tog på sig partykläderna, stoppade ner pengarna och dansade sig in i ruset där inget gjorde ont. Men den här kvällen gick det bara inte. Orden hade etsats sig fast i hennes inre och till slut ringde hon upp honom gråtandes.

Plötsligt verkade han förstå. Lovade att stötta henne bara hon gjorde det som var tvunget att göra. Hon kallade honom för egoist, att han inte behövde stötta henne nu när allt redan var försent. Skadan var redan skedd och det var den. För länge sedan. Efter det samtalet lovade hon sig själv att aldrig låta honom komma nära igen.

Någon vecka senare gick hon ut från sjukhuset där hon spenderat timmar blödandes. Hon var i alla fall tom och ren, precis som han velat. Hennes sorg låg tung inom henne när hon satte sig på bussen hem. Hon tog upp mobilen och skrev ett sista sms till honom.

"Det finns inte längre något kvalster."