Sanningsdröm

Där stod han, vid busshållplatsen. Den pojke hon vars väg hon korsat så många gånger, men aldrig riktigt vågat närma sig. Endast några få ord hade de bytt genom årens gång. Nu stod han där, ensam och väntade på bussen. Den buss hon själv skulle ta. Hennes hjärta hoppade till varje gång hennes ögon föll på honom.

När hon nästan var framme tittade han på henne. De både kände till den andre, men ingen av dem sa hej. Hon ställde sig en bit ifrån, tände en cigarett och kände hjärtslagen som gjorde sig så påminda. Hon sneglade mot hans håll flera gånger endast för att försäkra sig om att han fortfarande var kvar. Borde hon inte säga något, fråga honom något? Allt i hennes huvud lät fånigt och när hon väl kommit på något som lät någorlunda bra vände han sig åt hennes håll och frågade henne om en cigarett.

Hon fumlade med väskan och fick tillslut upp paketet och gav honom en. Han tackade och hon log tillbaka som om hon vore stum. Sedan återgick de att stå var för sig på sin sida av busshållplatsen. Hon letade febrilt efter något att säga, men inget kändes bra nog att låta passera läpparna.

Återigen sneglade hon åt hans håll och märkte att han tittade rakt på henne. Hennes hjärta slog ett dubbelt slag.
-Har du haft en bra kväll? frågade han henne.
-Jadå. Har du? fick hon ur sig stammande.
Han berättade om sin kväll och hon lyssnade intresserat. Sedan föll tystnaden över dem igen och hennes tankar kastades omkring i hennes huvud, letande, stressande.

Och så kom bussen till hennes räddning. Hon andades ut och satte sig på en plats långt bak i bussen och hoppades på att han inte skulle se exakt var hon satt sig. När han betalt letade hans blick efter henne och hon gjorde allt för att försvinna, men förgäves. Han gick med bestämda steg mot henne och satte sig på platsen framför henne.

-Det är synd att vi aldrig lärt känna varandra, sa han.
Hon rodnade och önskade att han låtit bli att säga något alls.
-Jag menar. Det har varit så många andra omkring som tycker om att lägga sig i vad vi ska tycka om varandra så det har blivit svårt, fortsatte han.
Hon visste hur rätt han hade. Alla visste att de två alltid korsat varandras vägar när den andre minst behövt det. Hur hon velat ha honom när han varit upptagen och tvärtom. När de både varit tillgängliga hade de varit för blyga för att ta kontakt.

När bussen närmade sig hennes hållplats tryckte hon på stopp-knappen.
-Du borde ta mitt nummer, sa han.
-Jaha, svarade hon och bet sig snabbt i tungan för att förbanna sig själv för hur dumt det kom ut.
Han gav hennes sitt nummer och uppmanade henne att höra av sig.
Hon skrattade till och svarade att imorgon hade han säkerligen glömt att han gett henne det. Men han skakade på huvudet och log mot henne.

Hon ställde sig upp och steg ut från bussen.
-Glöm inte att höra av dig, ropade han efter henne.

Hur skulle hon kunna glömma?