Som den tänkare jag är

Ibland kan jag tänka att vissa diskussioner blir mer intressanta efter några timmar. När jag fått låta det som sagts sjunka in och man reflektera över det. Efter en viss eftertanke känns det som att vissa diskussioner skulle kunna appliceras på så mycket annat och att det jag ofta funderar på även finns hos andra. Det i sin tur får mig att fundera på om andra tänker samma sak som jag? Att vissa känslor för en viss situation går att applicera på andra situationer.

Jag vet att jag kan vara väldigt djup i mina tankar ibland, nästan lite farligt djup. Vissa tankar kanske jag till och med borde hålla för mig själv för att inte avslöja för mycket i bloggen om andra än mig själv. Jag slits ofta mellan just det och att kunna delge mina tankar angående mitt stora intresse för social interaktion Kanske är det just därför som jag från början ville bli socionom eller beteendevetare och inte lärare.

Nu får ni inte tro att jag är i groparna att byta utbildning på något sätt för det är absolut inte det det handlar om. Det här handlar enbart om att jag ibland kan finna en del diskussioner med människor intressanta utifrån ett större perspektiv. Alltså att man lyfter ut problemet eller personerna det handlar om i en diskussion och sätter in en helt annan situation. Många har faktiskt svårt eller är helt oförmögna att kunna göra det. De kan bara se just det problemet som är just då eller ser bara att just den blir behandlad på ett orättvist sätt.

Jag säger inte att det är något fel med det eftersom varje problem eller känsla är väldigt situationsbaserat. Det är mänskligt att se till den egna känslan eftersom det är den som är närmast till hands. Dessutom kan det vara svårt att uppleva andras känsla om det inte blir sagt i ord. Däremot är det helt klart intressant att se hur samma känsla, samma problem skulle kunna verka med andra situationer och andra människor.

Det fanns så mycket som blev sagt i just detta samtal som jag själv kan uppleva med denna person jag hade dialogen med, men den personen skulle aldrig uppleva vår situationen som samma. Anledningen är dels för att jag aldrig nämner hur jag känner och dels för att det blir svårt för den personen att applicera situationen som diskuterades med den situation vi har.

Det här blev antagligen väldigt flummigt och väldigt svårt att förstå, men jag kan nog inte göra det enklare utan att avslöja för mycket om någon annan än mig själv. Jag kände dock att jag behövde få ur mig dessa tankar för att inte vrida runt på dem för mycket.

Kanske dags för den lilla filosofen i mig att hamna i koma ett tag?


/Nettan