Jag vill också bli blixtförälskad

Och nu har tiden kommit.
Mr J är inte längre singel.

Jag trodde att det skulle kännas tyngre än vad det gör. Trodde att jag skulle slita mitt hår, vara hysterisk och sluta äta (skojar), men jag gör inte det. Bitterhet över andras lycka har aldrig passat bra i min kostym. Faktum är det känns bra. Jag är bara glad för hans skull...och för hennes. I och för sig vet jag inget om henne, men hon lär vara en riktigt bra tjej. För något annat vore otänkbart till en kille som är helt fantastisk som människa. The sweetest girls suits the sweetest boys.

Det kändes jobbigare när han berättade att han skulle på dejt för lite drygt en vecka sedan. Då var det lite mer kaos inombords, men det lade sig sig jävligt snabbt ändå. Visste att det skulle göra det och jag när han berättade att dejten gick kanon så har jag varit förberedd på att detta kommer gå bra för honom. Och fan vad snabbt det gick.

Jag är riktigt fascinerad av sådant. Det där händer fan aldrig mig. Och nu ÄR jag bitter. Varför kan inte jag bli blixtförälskad för? Tänk att dejta någon i en vecka och hjärtat är med och man vet precis vad man vill. Avundas människor som kan känna så för någon annan.

Den snabbaste reaktionsförmåga mitt hjärta har haft är fyra veckor och det var så snabbt att jag fick panik, vilket i sin tur inte var så kul. Med det kom jag på att det är skönare när känslorna kommer smygande för mitt hjärtas skull. Däremot kan jag önska att reaktionstiden kunde vara lite snabbare än ett halvår. Eller i värsta fall, när det är försent. Det händer alldeles för ofta för att det ska vara nyttigt för själen. Men hey, varför vara enkel som människa när man kan vara komplicerad? Kryddigt värre...

Nej, om jag kunde slippa paniken så skulle jag vilja uppleva det en gång i livet. Blixtförälskelse. Ännu hellre om det är en person som man kommer att leva med resten av livet. Tänk att få berätta det för barnbarnen, som jag inte kommer få, istället för segaste berättelsen i världshistorien. Det är så mycket coolare att berätta om när det bara slog ner en blixt istället för:

"Vi dejtade i ett år. Visste fortfarande inte vad jag ville. Men det började pirra lite i hälen när jag tänkte på honom. Jag ville känna mig trygg och känna tillit, veta att jag verkligen gjorde det som kändes rätt. Han fick truga som fan för att få mitt hjärta på fall och när han hade gett upp föll mitt hjärta. Och då slog jag till för att han skulle ta mig med storm...yadi, yadi, yadi."

Låter ju mer som ett husköp än en förälskelse.
Nej, blixtförälskelse är the thing!


/Nettan