För mig finns det inget mer fridfullt än en kyrkogård fylld med tända ljus. Minneslunden är än mer fridfull. Det är så otroligt vackert. Hemma i Göteborg går jag sällan till en minneslund eftersom jag har en grav att gå till, men sedan jag flyttade därifrån har minneslunden varit den plats jag har fått gå till.
Första året var det bara jobbigt. Kändes som att jag svek min far genom att inte vara vid hans grav på alla helgons dag. Jag grät så mycket att jag var tvungen att lugna ner mig för att kunna sätta mig i bilen och åka hem. Sedan dess har det gått bättre och bättre. För någonstans har jag kommit till insikt med att det egentligen inte spelar någon roll vart jag är. Min far finns hos mig hela tiden och jag vet att han inte bryr sig om i fall jag är på andra sidan jorden eller vid hans grav och tänder ljus. Jag tror inte ens att han skulle ta illa upp om jag inte tände något ljus. För mina tankar finns året runt i alla fall. Och det är det som räknas. Att jag tänker på honom.
Det är inte alla år som tårarna kommer längre. Ibland infinner sig det bara ett lugn i mig. Inget kaos inombords, bara skönt att få ha den tiden på året när jag kan få hedra minnet av min far. Årets vackraste dag på en kyrkogård. Bara sätta sig vid en bänk eller strosa omkring och tänka på hur mycket han älskade mig, hur önskad jag var. Den yttersta kärleken från en förälder. Andra år går det inte alls. Tårarna kommer och det känns bara jobbigt. Allt jag vill är bara att få honom tillbaka, få känna hur det känns att krama honom, få höra honom prata. Saker jag aldrig kommer få veta hur det är. Det känns så jobbigt att inte ha något eget minne ibland. Skulle kunna offra min högra hand bara för att få ha ett minne, något bra som jag kan få minnas tillbaka till. Men istället får jag gå i ovisshet för resten av livet.
I år hände något som aldrig har hänt förut. Mr J var så klart mitt sällskap ikväll för att han är den människa som jag vet att jag skulle klara av att gråta inför. Kändes lugnt i kroppen hela tiden fast jag vet inte om det hade med att det var ett sådant år eller för att det var andra vid minneslunden. Jag tände ljuset och det placerades på ett ställe som kändes bra. Sedan stod vi där och bara tittade på ljusen en stund och han strök sin hand mot min rygg. I det ögonblicket tänkte jag att nu är det kört. Jag kommer inte kunna hålla tillbaka tårarna, men de kom aldrig. Kände att de var på väg, men det låste sig. Det går bara inte att gråta när andra finns omkring och jag önskar att det inte var så. Men mammas röst ekar i huvudet varje gång, "inte här...vänta tills vi kommer hem". Efter ett tag satte vi oss vid en bänk och bara tittade på ljusen och pratade ibland. Sedan kläcker karln ur sig något roligt och istället för att gråta så börjar jag skratta. Där satt vi, på en bänk, i en minneslund och skrattade åt roliga saker.
Efteråt följde han med mig hem och drack te och småpratade lite. När han skulle åka ursäktade han sig för hur det blev vid minneslunden. Jag sa att det inte gjorde något för det gör det verkligen inte. Det var bara skönt att det blev som det blev. Och helt ärligt så tror jag att det är precis så min far vill se mig. Glad och skrattandes, för vilken förälder vill inte se sina barn glada? Han behöver väl också lite omväxling. Ett gråtande dotter gör ingen far glad, så varför skulle min? Var han med mig ikväll så log han garanterat lika mycket som jag och Mr J gjorde. Hans hjärta blev nog varmt av att se att jag mådde bra och att det kändes bra att sitta där. Så fick vi arga blickar på oss där vi satt så får det vara så. Jag måste få ha rätt att efter snart 30 år att få lov att skratta och känna mig glad även på alla helgons dag.
Och innerst inne så tror jag att det är det min far även har längtat efter.
Den dag det inte bara är sorg jag känner när jag tänder mitt ljus på alla helgons dag.
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar