En dag för eftertanke

Min far var en stilig man, lång och väldigt muskulös. Han var alltid glad och lugn. Sällan eller aldrig blev han arg, men när han väl blev det var det med besked. Han var otroligt snäll och många älskade honom för sitt stora hjärta. Han hade många goda egenskaper och väldigt få negativa. Hans stora idol var stålmannen och hade till och med låtit tatuera hans symbol på armen. När jag ser foton av min far så kan jag kan verkligen förstå varför mamma föll för honom. Om jag någonsin kan hitta en man hälften så stilig och godhjärtad som han kommer jag att bli överlycklig för resten av mitt liv...

Min fars största önskan i livet var att få en flicka som skulle få bära namnet Anette. När mamma efter många försök väl blev gravid var min far så svårt sjuk i lungcancer att hans enda drivkraft som höll honom vid liv var att få se det barn hans fru bar på. Så tillsist, i slutet av 70-talet föddes en flicka. Min fars lycka var total trots svåra smärtor. Det har sagts till mig att efter min födsel slutade min far leva sitt eget liv. Det finns få kort från mina första månader i livet där inte min far håller i mig eller bär på mig. Vi levde som i en symbios, oskiljaktiga och som en och samma person. Jag var hans allt, hans ögonsten, hans högsta önskan och han älskade mig över allt annat. Det fanns inget annat i hans liv som han värdesatte mer än mig och den känslan kom jag att alltid känna. Tre månader senare var han död.

Den 2 april 1980, på kvällen somnade han in för att aldrig mer vakna igen. Min mor blev änka och ensamstående mamma vid 22 års ålder och jag blev faderlös. Min mamma hamnade i en djup depression och hade svårt att ta hand om både mig och sig själv på samma gång. Hon blev så dålig att hon försökte att begå självmord. Hennes och min räddning blev den kvinna som senare kom att gifta sig med min morfar, Laila. Hon erbjöd mamma att flytta in hos henne tills hon kom på fötter igen och orkade att fortsätta leva sitt liv. Kanske är det tack vare henne som jag har min mamma kvar i livet?

På grund av min fars död hade mamma svårt att få mitt namn godkänt när jag skulle döpas eftersom fadern till barnet behövde ge sitt godkännande. Det största problemet var det mellannamn jag skulle få. Gång på gång försökte min mor förklara att min far inte skulle sätta sig emot min mors vilja att det var det namn jag skulle få, men de ville inte lyssna på henne. Laila var även här den stora räddningen för min mamma. Efter många diskussioner så tilläts det att jag skulle få döpas till de namn min mor valt åt mig. Så i maj döptes jag med ett förnamn efter min fars första kärlek och ett mellannamn som varje förstfödda flicka i släkten skulle bära.

Den största delen av mitt första år bodde jag och mamma hos Laila. Jag var ett lättsamt barn, jag åt som jag skulle och sov när jag skulle. Jag hade så mycket livsglädje medan alla andra sörjde den man som var min far. Så liten och så ovetande om var världen hade tagit ifrån mig i mitt liv.

Vid cirka ett och ett halvt års ålder träffade mamma en ny man som nyligen hade separerat. Han och hans dotter, som är två år äldre än jag, kom att bli tillsammans med min mamma en ny familj för mig. Han tog mig under sina vingar och behandlade mig som om jag vore hans egen och jag som inte visste annat älskade honom över alla gränser. Kärleken mellan honom och mig gick knappt att beskriva. Jag var runt omkring honom hela tiden och pockade på hans uppmärksamhet och jag fick den. Jag var så älskad och jag hade en familj, en mamma, en pappa och en äldre syster.

Trots att jag förlorade någon i mitt liv så gav livet mig en ny chans till evig kärlek från en fadersgestalt, den man som jag alltid kom att kalla för min pappa. Han är min far, för han är den enda far jag kan minnas. Han blev en stor förebild för mig och han tog mig till sig trots att han visste att han någon gång i framtiden skulle bli tvungen att behöva berätta för mig att han inte var min biologiska far. Svårigheterna i detta kunde nog ingen förstå då och många gånger kan jag undra om han någonsin hade kunnat ana vilken lidelse det skulle bli för både honom och mig. Vilken livssorg det skulle komma att bli...

_______________

Idag tänder jag ett ljus för min älskade far.

En man jag inte har några egna minnen av.

Jag älskar honom och jag vet att han älskar mig.

Min största kärlek.

Min största sorg.

/Nettan