Jag vet att jag har varit väldigt tyst angående Arvikakillen sedan jag träffade honom förra helgen. Är egentligen inte speciellt negativt alls. Det är bara så jag fungerar. Jag behöver tid att få tänka, samla intryck och bara få känna efter hur det känns för mig själv. Och det tar tid innan jag kan ge mina tanka och känslor ord. Tills dess är det tyst från mig för skulle jag få för mig att öppna munnen så skulle jag bara lyfta det som är negativt, slå bort personen och fly endast för att rädda mitt sårbara hjärta från att släppa någon för nära.
Gillar honom gör jag. Något annat vore att ljuga även om det finns saker jag stör mig på. Men ja, så fungerar jag. Kan jag störa mig så gör jag det! Men å andra sidan är inte han mer än människa han heller. Han har också en ryggsäck med sig med händelser som inte är så enkla att bära. Han är väl egentligen den manliga motsvarigheten av mig, rädd för att släppa in en annan människa och rädd för att bli sårad. Och vem är jag att fördöma det? Är det någon känsla jag förstår fullt ut så är det just den.
Hela förra veckan hade vi daglig kontakt med varandra, vilket inte har varit en vanlighet. Och även om det är just det jag lite jag efterlyst en längre tid så tyckte jag nästan att det blev lite jobbigt för att vara ärlig. Eller kanske inte jobbigt, snarare att det kändes konstigt eftersom det inte har varit så innan. En plötsligt positiv förändring som kanske kom när jag minst behövde det. När jag helst av allt bara vill vara för mig själv och samla mina intryck. Men klagar gör jag inte, för det vore att skjuta mig själv i foten. Istället pressade jag mig själv att se det positiva som jag innerst inne vet att jag tycker att det är.
Två dagars irritation som ledde till ett allmänt dåligt humör hos mig skapade dock bara en press hos mig när det kommer till honom. Allt blev och var för mycket. Känslan av att bara vilja fly växte sig enormt stark och den enda känsla jag hade var att jag skiter i det här. Jag lever ensam resten av livet, skaffar mig en farm med djur och lever lycklig i alla mina dagar bosatt på en öde ö. Inget spelar någon roll, men likt förbannat stannade hjärtat när jag i fredagsnatt såg att han skickat ett mail till mig på facebook tidigare på kvällen.
Min enda tanke:
Jaha, nu har jag sabbat det här...också! Så typiskt mig...
Nervös och med en tro om att jag redan visste vad som skulle stå skrivet öppnade jag det och skummar igenom orden. Vågar inte riktigt ta in vad han har skrivit tills jag inser att det inte alls är det jag tror. Killen har istället skrivit jordens mail från sitt hjärta, om hans rädsla gentemot att såra mig och såra sig själv. Öppet och sårbart. Killen begär inget av mig förutom ärlighet och där någonstans sjunker mitt pressade jag ihop. Slår av på min instinkt att vilja fly och inser att han är precis som jag.
På lördagen svarar jag honom på msn. Att jag inte kan lova honom någonting, men att jag vill att det här ska bli bra. Att jag har lätt för att känna mig både extremt pressad och stressad över att släppa in någon i mitt liv. Att jag vill ta det lugnt och se vad som händer. Det är det jag innerst inne vill. Om jag bara får den tid jag behöver så kommer resten så småningom, när hjärnan och hjärtat börjar samspela i en harmoni. Och jag vet att han förstår det jag skriver...för han är precis som jag. Jag behöver inte försvara mig till det yttersta för han vet.
Han svarar mig med att skriva att jag måste säga ifrån när jag känner mig stressad.
Och jag, jag andas ut...
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar