Finns ett problem i all kontakt som börjar infinna sig i min vardag. Jag har jobbat för att verkligen nå honom i ett par månader nu och när jag inte längre behöver göra det lika mycket så får jag själv kalla fötter. Det är lite konstigt att min kropp alltid reagerar så. Jag är både glad och rädd över hans över hans vilja att försöka. Kanske är det så att jag njuter av "jagandet" mer än vad jag tror?
Så länge jag har kontrollen över det som händer så fungerar det jättebra. När jag själv kan styra över hur nära en annan person ska kunna komma mig. Men när personen själv finner kontroll så backar jag istället. Det är då det blir läskigt. Det är märkligt att jag fungerar så för min önskan har faktiskt varit att människor vill komma mig nära att egen vilja. Jag vill att andra ska bry sig om mig, hjälpa mig, finnas där och verkligen lära känna mig som person. Men när någon verkligen försöker finnas där så blir effekten tvärtom om. Jag blir rädd, drar mig undan och jag sluter mig. Kanske har jag bara svårt att förstå att andra kan tycka om mig som den jag är?
Det är inte bara gentemot Arvikakillen jag göra så här. Det finns andra i mitt liv som jag har gjort och fortfarande gör så mot. Tydligast blev det den gången när Mr J körde mig hem för någon vecka sedan och jag drog mig undan hans kram när jag berättat om svårigheter jag har i mitt liv just nu. Egentligen vet jag att just den kramen var precis det jag behövde just då, men jag kunde bara inte tillåta mig att låta honom ge mig den för det skulle vara att blotta min själ för mycket. Istället tog jag den enkla vägen, jag drog mig undan och slöt mig.
Min styrka som en börda som T skrev om i sitt gästbloggsinlägg är verkligen det ibland. Skälet till att jag ser styrkan som det är för att jag har svårt att visa mig svag inför andra. I fredags fick Malin se mina tårar för första gången och det enda jag egentligen kände just då var skam, vilket är helt galet. Alla har svåra stunder i sitt liv, alla behöver ibland en axel att luta sig mot. Jag däremot tror att jag ska klara allt själv endast för att andra ser mig så stark. Den känslan är så djupt rotad i mig att det är svårt att släppa den och bara vara svag. Det är lättare att finnas för andra än att låta andra finnas där för mig.
Min styrka handlar mycket om att jag själv har kontrollen över det som händer och när jag förlorar den är jag vilse. Det är då jag blir rädd och backar. Och jag vill inte ha det så längre. Jag vill kunna visa mig svag och tycka att det är okej. Jag vill kunna ta emot en stärkande kram från Mr J. Låta honom komma mig nära för det är det jag vill. Någon som får mig att må bra vill jag ska kunna få lära känna hela mig för att han faktiskt vill det. Eller som han själv uttryckte det härom dagen..."vara en vaktmästare i hjärtat, som fixar och donar och ser till att det inte är någon skit där".
Vad gäller Arvikakillen så vill jag kunna låta honom ta plats. Det är det jag egentligen vill och det jag efterlyst så länge. Att han själv försöker och visar vad han vill, att jag slipper "jaga" honom och helst utan att jag backar och får kalla fötter som ett resultat av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar