Skräckblandad förtjusning

Ni vet den där känslan av förälskelse. Den där jobbiga känslan som fyller upp en helt inombords. Man kan inte riktigt fokusera på det man egentligen borde göra på grund av en total upprymdhet. Känslan som blir vansinnigt jobbig efter två dagar för att den äter upp en inifrån och ut och man slutar att helt fungera som en normal människa. Man bli sakta men säkert knäpp i huvudet på riktigt.

Precis den har jag blivit drabbad av och jag tror att jag håller på att gå sönder. Människan har egentligen bara uppenbarat sig för mig, men jag kan inte sluta tänka på honom. Två sekunder tog det och efter det slår hjärtat dubbelslag ta mig fan hela tiden. Helt stört. Trodde inte man kunde känna så här. Eller snarare. Jag hade glömt bort att man kunde känna så. Sablans många år sedan det hände senast. Nog har jag haft starka känslor för inte allt för länge sedan. Kanske för något år sedan, men det här är något helt annat. Typ lite mer åt fjortishållet.

Samtidigt som det är asjobbigt ända ut i fingerspetsarna och en aning läskigt, så måste jag ändå säga att känlan är lite som ett friskhetstecken. Och det gör mig så lycklig att jag vill hålla kvar vid den lite. På morgonen någon timme eller så. Sedan får det vara nog för jag klarar inte av att fungera som människa om det ska bita sig fast hela dagarna.

För herregud.
Jag vet ju inget om honom.
Så olikt mig.

Kommer säkert gå över.
Men tills dess.
Jag dör.