08an gästbloggar

Det sökande hjärtat...

Jag vaknade gråtandes när jag var 16. Jag hade mist någon i mitt liv som jag inte ville erkänna att jag hade känslor för. Hon hade flyttat bort från Stockholm. Bort från mig utan att någonsin ha vetat hur jag kände för henne. Jag vågade inte ta steget och lämna ut mitt hjärta.
Det finns stunder då jag ångrar att jag aldrig tog språnget. Stunder då jag undrar hur livet hade blivit om jag hade sagt något. Kanske hade jag valt den väg jag trodde på när jag var 12; att bli en "Läkare Utan Gränser". Jag vet inte. Jag var en annan människa då.

Jag vaknade gråtandes när jag var 25. Min vän hade gjort det otänkbara. Ingen visste något. Borde jag ha vetat något? Hans mamma ringde mig och frågade om han hade varit ledsen en längre tid. Nej, jag visste inget. Han var ju alltid så glad. Det fanns väl ingen anledning? Fanns det verkligen ingen annan väg? Varför såg jag inte? Förbi ansiktet vi visar och det sanna jaget vi gömmer undan? Fool them with a happy face. Jag förstod det alltför sent. Kanske vet jag inte än idag? Jag kände min egen bräcklighet och svaghet alltför nära inpå. Skulle jag också gömma mig bakom en falsk yta där ingen kunde se vad jag verkligen kände och ville? Han dog den dagen. Aldrig mer. Jag förändrades efter det.

Jag vaknade gråtandes när jag var 32. "Vi är bara vänner" sa hon, "jag vill inte såra dig". Jag skrev fritt ur hjärtat på hennes födelsedag där jag förkunnade mina känslor och gav henne vapen och ammunition att förgöra mig. Det gjorde inget. Hon hade ändå gått rätt förbi mina murar och jag vek undan, reste vit flagg, kapitulerade och gav upp all mark. Hon såg in i mina ögon och kunde se rätt in i min själ som ingen annan någonsin kunnat. Dansaren. Hon stal min blick och satte mitt hjärta i brand... Och jag gav det till henne frivilligt. Jag visste med varje fiber i min kropp att det var rätt. Men det är inte tillräckligt att en person känner så. "Vi är bara vänner" säger hon, men i mitt hjärta är hon nått mer än så. Hon önskar att hon hade känt mer än vänskap. Så väldigt gärna. Kanske i nästa liv? Kanske är det så själsfränder lever med varann? Man utvecklas tillsammans och frodas i det bästa av det man kan få av varann. Där man alltid kan räkna med att det finns någon när man går genom svackor och höjdpunkter i livet. En vänskap hårdare än stål. En vänskap som ingen kan bryta.

Tiden läker alla sår sägs det, men ärren finns alltid kvar som en påminnelse. Vissa minnen, vissa känslor bär vi med oss tills vi dör och ibland undrar jag om detta är straffet för min ungdoms synder. Ett decennium av att alltid varit tvungen att ha rätt, att inte vågat släppa på garden. Av att inte ha låtit någon komma tillräckligt nära för att se att det bara var en fasad som dolde något så mycket bättre. Jag har förändrats genom åren och jag tycker om den jag är idag. Vissa starka minnen återkommer allt mer sällan och jag kan se på dem med andra ögon idag än tidigare. Ibland måste man förlåta sig själv och demonerna i ens förflutna.

08an