Jag får ofta frågan ifall jag ångrar de åren jag hade tillsammans med min fd sambo. Svaret på den frågan är enkel och någonting jag faktiskt har tänkt igenom många gånger. Det borde vara rätt att säga ja eftersom det hade besparat mig en hel del saker jag inte velat behöva gå igenom eller uppleva. Min hälsa hade säkert inte behövt få den törn som den fick och min ekonomi hade definitivt sett bra mycket bättre ut än vad den gör. Troligtvis hade jag vågat släppa in människor i mitt liv mer självklart och min tillit till andra hade garanterat varit på en helt annan nivå än vad den är idag.
Men så börjar man tänka vad som inte hade varit om jag faktiskt vill ångra det förhållandet. Jag hade med all säkerhet inte hamnat i Örebro och lärt känna alla de fantastiska personer som jag har som vänner idag. Den erfarenhet och kunskap som jag besitter, speciellt om mig själv, efter det som hänt är något jag inte skulle vilja leva utan. Jag är stolt över att vara jag även om jag fortfarande måste arbeta med mig själv. Å andra sidan behöver man alltid göra det, då vi behöver det för att utvecklas.
Så svaret för mig är simpelt. Nej, jag ångrar inte att jag valde att bli kär och inleda ett förhållande med en man som hade (har?) ett spelberoende. För om jag väljer att ångra det så väljer jag även att ångra så otroligt många fler bra saker som kom ut av det. Däremot. Om jag hade vetat innan att han faktiskt spelade för pengar i den utsträckning som han gjorde så hade jag antagligen inte gått in i det förhållandet.
Vi måste lära oss att leva med de val vi gör. För vi kommer inte alltid att välja de bästa valet. Så är det. Och livet handlar inte om att alltid göra de bästa valet, utan hur vi väljer att se på dem och hur vi lever leva med de valen vi gör. Att göra livet så bra som möjligt med de erfarenheter vi får av att välja som vi gör. Jag kan välja om jag tänker tycka synd om mig själv för resten av livet eller om jag tänker att ta mina erfarenheter och stötta andra som gör de valet jag gjorde.
Vad får jag ut mest av?
2 kommentarer:
Det sistnämnda.
Din texter ibland alltså, de griper tag i en. Det är svårt att ta in att du som verkar så kolossalt stark en gång har varit så nedbruten. Och att du vågar skriva om det så öppet.
Jag är imponerad!
Tack så jättemycket! Det har tagit tid att få modet att prata/skriva om det, men det känns skönt att jag vågade göra det. =)
Skicka en kommentar