Jag är sämst!

Ja, jag är helt klart tamigfan helt jävla sämst på det här med att blogga regelbundet nu för tiden. Mest blir det bara inlägg som detta. Att jag förklarar hur dålig jag är och att jag ska försöka bättra mig, men inte fan händer något för det.

Så sämst är jag!

Men jag borde kanske räkna in att jag har ett liv som är fullbokat mest hela tiden och när det inte är det ligger jag mest apatisk i sängen och försöker inse att det kan vara bra att ta sig upp någon gång...kanske.
Eller så kan det vara som det är nu. Man drar på sig ischias för första gången och vågar knappt röra på sig, blir rastlös och kommer på att blogga vore kul så det gör vi. För egentligen tycker jag att det är kul och skönt att lufta tankarna, men luftningen av tankarna stannar mest i huvudet.

Nog om det.

En sak som jag funderat på och som bara irriterar mig mer och mer är människors intresse för att ha en åsikt och lägga sig i vad man än tar sig an.
Som ni kanske har fattat (ni som följt min blogg) är att jag börjat träna. Något jag sällan har nämnt här i och med att jag inte vill att det ska bli en tränings/bantningsblogg, men nämnt det har jag. I alla fall. När jag inte tränade och gick upp en hel del i vikt skulle alla ha en åsikt om det. Ofta fick jag höra att jag lagt på mig, att det inte är bra att jag inte tar tag i vikten och att jag borde träna och hur jag ska träna. Åsikter som dessa fick mig än mindre vilja träna, men att jag inte valde att börja med det var för att jag har haft fullt upp med att trappa ner med mina "lyckopiller".

Mitt inre mående har varit mitt fokus en lång tid och nu när det är i fas har jag känt mig redo att köra igång med vikten och träningen. Spela roll att jag gått upp en hel massa, för jag mår fan bra. Riktigt jävla görbra! Sagt och gjort så har jag kört igång med ett ganska högt tempo. Förr var jag van vid att träna på det sättet och det passar mig bättre än att träna lite då och då. Jag gillar att kötta på så länge kroppen mår bra av det, vilket tydligen sticker i andras ögon. Hela tiden får jag höra att det inte är bra att träna si eller så, att kroppen måste ha x antal vilodagar och att jag inte kommer klara av att hålla det här tempot.

Mest intressant är att det nästan helt och hållet samma personer som kommenterat i de två olika situationerna. När jag inte tränar så är det inte bra och när jag väl börjar träna så är inte det heller bra. Tack och lov är jag en människa som triggas igång av att de tror att min träning inte är bra för mig. Det får mig bara att vilja fortsätta och visa att jag vet vad jag gör. Jag känner min kropp bra och jag vet hur mycket jag kan driva på den utan att den tar allvarliga skador. Dessutom tränar jag väldigt blandat OCH skulle jag känna att kroppen behöver vila så gör jag så klart det. Jag är överviktig, inte dum i huvudet!

Sedan finns det även personer som i omsorg visar en oro och det är inte samma sak som att lägga sig i. De personer som uttryckt sin oro har också accepterat mitt svar att jag inte skulle köra på som jag gör om jag inte mådde bra av det. Sådant kan jag ta och faktiskt tycka om. Att de visar att de bryr sig om att de inte vill att jag ska må dåligt igen.

Men visst är det märkligt med det andra dravlet?

Yes, well.
Vad ni ska komma ihåg från det här inlägget är att jag är sämst på att blogga.
Att jag antagligen aldrig kommer att bättra mig hur mycket jag än skriver att jag ska det.
Och att personer som har åsikter om allt man tar sig för gör mig ilsk och bitter.

Skriv upp och kom ihåg! ^^