Från tomhet till värdefull på fem år

Idag, exakt på dagen, för fem år sedan flyttade jag tillsammans med min fd sambo till en ort som jag vantrivdes i. Jag gjorde det för att han skulle få finnas där hans barn fanns, då barnen hade en stor plats även i mitt hjärta. Däremot blev den flytten dödsstöten för vår relation, då den också symboliserade att jag eller mitt mående inte betydde någonting för honom. Jag hade gett honom massor av andra alternativ, som även barnen tyckte var bra. Men han. Han sa bara att han tänkte flytta och om det inte passade mig så var det bara att låta bli. Sedan var han smart och lade till att om jag brydde mig om honom och om barnen så borde jag flytta med istället för att vara en egoist.

Så jag gjorde det. Flyttade med.

Samtidigt dog det sista som verkligen var jag inombords. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv känt mig så tom. Kände inget, tyckte inget. Jag var bara existerande, men helt utan värde. När jag tänker tillbaka på den tiden när jag bodde där så har jag faktiskt svårt att komma ihåg hur den lägenheten såg ut. I mitt huvud är den en blandning av hur min sista lägenhet hemma i Göteborg såg ut och lägenheten jag och fd sambon hade först. Jag minns dock hur stor den var, hur många rum och jag minns hur det var möblerat i de olika rummen. Är inte det märkligt?

Den där tomheten jag hade inom mig höll i sig bra många år. Det började faktiskt inte vända förrän i december 2009. Även om den inte var lika stark hela tiden så var det då jag slog i botten ordentligt. Sedan dess har det vänt. Två stora avgörande händelser som har tagit mig dit jag är idag är dels att jag lärde känna solstrålen, Annie och dels att jag lärde känna Gustav. Den sistnämnda lärde jag faktiskt känna för två år sedan, nästan exakt på dagen. Och därifrån och fram till idag har det hänt så mycket med mig.

Om jag skulle kunna berätta för mig själv för fem år sedan hur jag mår idag och att jag faktiskt sitter och skriver på ett tal om mitt medberoende så skulle jag inte kunna tro mig själv. Jag hade nog sorgset titta på mitt jag idag och ifrågasatt varför någon skulle vilja lyssna på mig och varför någon skulle vara intresserad av att veta hur det är att ha det som jag har det. Jag hade nog tryckt på att det var mitt eget fel och den skammen och skulden får jag bära själv. Mitt jag idag skulle vilja ge mig själv en kram, en lång varm kram och tala om vad jag egentligen är värd, att jag är så stark samt tala om att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och jag hade velat tala om för mitt jag för fem år sedan att det inte var mitt fel och att det finns hjälp att få.

Men eftersom jag inte kommer att kunna säga det till mig själv så tänker jag leva varje dag i framtiden för att göra det bättre för de som känner som jag kände då, för fem år sedan. Jag tänker tala om för världen hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra och hjälpa andra att hitta sitt värde. För ingen ska behöva känna och må så som jag gjorde då.