Ibland saknar jag ord

Jag har inte direkt varit speciellt tyst gällande att jag har problem med lite leverfläckar. Inte för att jag kanske har gapat ut det heller, men skrivit om det lite här och var har jag verkligen gjort. Mest har jag uttryckt min oro över att det ska vara något allvarligt och att jag önskar att detta år inte blir ett sjukhusår. Mina statusar på den förnämliga ansiktsboken har även uppdaterats med information om att jag besökt hudmottagningen och att jag behöver hjälp med att ta bort stygn.

Och de som brytt sig?
Ja, inte fan är det mina släktingar i alla fall. Alla typ två som jag fortfarande håller kontakten med. På min mors sida ska tilläggas. Man kan ju tycka att de borde bry sig eller om inte annat kanske fråga hur det är med mig eller vad som händer. Nej, inget intresse alls förutom sina egna enorma problem, så som att fel låt vann i melodifestivalen eller att det är skamligt att pepparkaksgubbar inte får förekomma i ett svenskt luciatåg.

Men så en ljuspunkt igår när telefonen ringer och det är mamma. Och jag tänker att äntligen är det någon som ringer och frågar hur det är med mig. Inte för att jag är döende och behöver medlidande i form av stora krokodiltårar eller uppuffning av kuddar, utan bara ett "Jag såg att du varit hos hudmottagningen. Någon speciell anledning?". Hon börjar med att fråga hur det är och jag tänker att det var en fin öppning. Jag svarar att det känns okej med en eftertanke och sneglar ner mot där stygnen sitter. Och vad gör hon då? Jo, hon serverar ännu en ärftlig sjukdom på ett silverfat som får henne att fullkomligt att explodera i information tre gånger om. En jävla ögonsjukdom, bland allt annat krafs som vår släkt bär omkring på, som jag kanske kan komma att få, eventuellt, om den går i rakt nedgående led. Vilket den uppenbarligen inte har gjort sedan tidigare av hennes information att döma.

Och visst, det ses säkert som väldigt rart av henne att ge mig informationen. Men jag vet inte om jag i denna stund behöver ännu en sjukdom på halsen att oroa mig över när det enda min hjärna ältar just nu är cancer i alla dess former och färger, som man dessutom kan fucking dö av. En ögonsjukdom känns lite som en piss i havet i jämförelse. Faktiskt!

Så inser jag, direkt efter samtalet, att det här är människorna som ska sitta och (förhoppningsvis) sörja mig den dag jag ligger inklämd i en kista någon gång i framtiden. Mina älskade släktingar vars stora problem är sådana som att mjölken är slut på ica. Känns som att det kommer att bli en fantastiskt fin begravning den dag jag blir gammal och går ur tiden (för Gud förbjude att jag dör ung med drömmar kvar). Om det nu ens blir en begravning. De lär väl vara så upptagna i sig själva att de till och med glömmer att planera den eller att jag ens inte finns mer.

Det är stunder som dessa när jag verkligen är så evigt tacksam för de vänner jag har. De som tar sig tiden att fråga hur det är, hur det går, erbjuder sig att följa med och hålla handen och som uppriktigt visar en oro. Samma oro som jag inte vågar visa fullt ut själv. De finns där dygnet runt för att de vill finnas där och jag behöver inte ens be om det. Det är omtanke som får mig att smälta fullkomligt så att jag nästan tappar andan för någon sekund och inse hur lyckligt lottad jag är att ha dessa fantastiska människor i mitt liv.

Och som en liten update i leverfläckslandet.
Jag fick en galet snabb tid hos hudmottagningen. De var så angelägna av att se mig snabbt att jag fick en tid bara någon dag efter att de mottagit remissen. En togs bort direkt och är skickad på analys. En till är lagd på bevakning. Det jag väntar på nu är svar från analysen och en tid tillbaka om någon månad. Jag går som på nålar varje dag.