Confessions from my heart I

Som tonåring blev jag utsatt för en grymt kränkande handling av en person som betydde mycket för mig då och utvecklade efter den händelsen ätstörningar. Hetsätning. Alltså inte bulimi, utan jag äter tills jag mår illa men spyr inte upp maten. Fast det är inte godis, chips, kakor och bullar jag drar i mig. Bara mat, onyttig mat i massor.

Även om inte just händelsen i sig påverkar mig något nämnvärt idag så har jag ändå svårt att kontrollera själva ätstörningen. Hela mitt vuxna liv har jag konstant pendlat i vikt och det är som värst när jag bor själv, men även när jag bor med någon kan jag få perioder när jag inte har någon kontroll alls. Oftast när jag är i situationer som kräver att jag har enorm kontroll som till exempel på mitt jobb. Då oftast i kombination med stress också. Det är som att när jag kommer hem och släpper kontrollen så kraschar allt runt omkring mig, totalt. Andra saker som påverkar mig är negativa kommentarer och all form av negativ kritik mot mig som person. Även den som kommer från mig själv. Det är den värsta kombinationen. Kontrollbehov, stress och min egna kritik mot mig själv.

Senast var nu i höstas (innan dess varför något år sedan). Det var väldigt länge sedan som jag hade en så lång period, tror det höll i sig i cirka tre månader innan jag lyckades få stopp på mig själv. Jag är så medveten om när det händer, men kan inte stoppa det. Det bara går inte och ju längre tid det går desto sämre mår jag, vilket gör det svårare att hitta tillbaka.

Förr efter att jag hade haft en hetsätningsperiod så brukade det följa av en period där jag svälte mig själv för att kompensera upp. Det har jag dock slutat med. Mest för att magen inte klarar av det och sedan såklart för att jag numera lyckas fånga mig själv på ett annat sätt när jag kommer ur. På något sätt har jag lärt mig att se skillnaden mellan det sjuka beteendet och det friska beteendet och mitt vuxna jag är väldigt medveten om att komma in i bra matrutiner är det allra bästa.

Och ja, givetvis borde jag söka hjälp för det här. Men jag har haft väldigt svårt att erkänna för mig själv att det faktiskt är ett problem. Plus att jag haft svårt att prata om det i det offentliga rummet. Men med detta inlägg tar jag ett steg mot att faktiskt inse att jag behöver hjälp för att bryta beteendet.

Det är faktiskt en gigantiskt steg för en galet envis Nettan. ^^