Riktigt så illa var det aldrig.
Men det var verkligen inte långt ifrån många gånger.
Det var även därför han behövde mig, för att jag kunde spela för honom när han inte kunde.
Jag blev en skicklig spelare. Spelade mycket smartare än han, men jag gillade det aldrig. Satt mest och hade ont i magen över att behöva spela och vinna för att kunna ha råd att betala räkningarna.
2 kommentarer:
Kalla mig dum, men varför säger man inte ifrån om det får en att inte må bra?
Det kallas för medberoende. Nu i efterhand kan jag se att jag borde ha sagt ifrån, men då var det inte lika lätt. Det finns så många aspekter av hela situationen som gör att jag inte gjorde det, även om jag hade velat. Jag kan förstå att det verkar konstigt, men man måste ha varit där för att förstå varför jag gjorde som jag gjorde. För vad jag än hade valt så hade det ändå gjort ont, men på olika sätt och det är enklare att välja det som gör minst ont.
Skicka en kommentar